Hollywood åker på stordäng av tv i år

NÖJE

De amerikanska tv-serierna har aldrig varit bättre.

"Vänner", "Vita huset", "Sopranos", "Spin city" och "24".

Tv spöar skiten ur Hollywood 2002!

Det känns som ett mellanår på biograferna, så här långt.

Det är lite surr om några del 2-filmer, men en del 2 är ju alltid lite gårdagens nyheter.

Sedan är det lite trikåer, några halvtragiska dramer och en drös krigsfilmer.

"The Royal Tennebaums" är min etta i år, så här långt.

En film som sticker ut.

Som bryter sig ur ledet och går lite på tvärs med "extra allt", som det brukar heta.

I övrigt är det halvokej, småsegt, lite - gäsp! - sömnigt.

I år känns det faktiskt som om Hollywood får duktigt med däng av de amerikanska tv-kanalerna.

De bästa komedierna finns på tv.

"Vänner" och "Spin city" levererar fler SPM (skratt per minut) än någon bioaktuell rulle i dag. Ruggigt effektivt, tajt, och välskrivet.

Visst, bägge serierna var kanske ännu vassare för ett par år sedan, men ändå ... Knockout!

Jag kan inte heller påminna mig att någon aktuell film kan mäta sig med TV4:s succéserie "24" i driv, tempo och infernaliskt intrigtvinnande. Jag sitter lätt krampaktigt stum framför tv:n (med sambon oroligt roterande intill), vill inte missa en sekund av Kiefer Sutherlands kamp mot allt och alla. Dessutom känns berättartekniken med de små bildrutorna som visar parallella handlingar nytt, piggt.

Och "Vita husets" och "Sopranos" persongallerier rymmer fler starka karaktärer och coola replikskiften i en bihandling än de flesta megafilmer som dunsar över Atlanten lyckas fjärta ur sig under två timmar.

Hollywood raglar mot repen om du frågar mig.

Men, jodå, vi vet, det kan bli ett Hollywood-ending till slut.

Fast då måste de allt krysta fram något nytt.

Något vasst.

Något som får oss förvuxna småpojkar att lära oss replikerna utantill på förfesterna.

Pretty please, with sugar on top!

Åkte för några helger sedan taxi med "Jalla! Jalla!"-regissören Josef Fares, han hade sin nya film i innerfickan. Men ville inte låna ut den. Klokt.

Ser dvd-utgåvan med Neil Youngs "Rust never sleeps" från 1978. Grym konsert. Men hur tänkte han när de bestämde sig för att ha ett sju minuters intro med Star Wars-dvärgarna (Jawas, heter de visst) med lysande ögon och munkkåpor.

Sjukt dåligt.

Nästan lika uselt som Oasis scenbygge under "Be here now"-turnén. Den där krympta Pink Floyd-historien med telefonkiosken. Så fel, så fel.

Nästan så att det kändes mer klockrent med Nordmans runsten i frigolit.

Nä, vad är det på tv nu ...

Facit

Ronny Olovsson