Jag vill fortsätta palla hos Nesser

NÖJE

När jag växte upp fanns det en gubbe på min gata som hette Holger. Han var jättearg av sig och hatade alla barn som lekte "Burken" lite för nära hans hus. Vi var aldrig rädda för Holger. I stället kapitaliserade vi så ofta vi kunde på hans koleriska natur. Det var en underbar adrenalinkick att palla höstäpplen i hans trädgård, vänta tills han upptäckte oss och sen rusa i väg till tonerna av en 65-årings daterade glåpord.

Ibland har jag reflekterat över vad som egentligen hände med Holger. Nu vet jag. Han har gjort storstilad comeback, förkroppsligad i en rad kända, svenska män, som på löpande band gått ut i offentligheten den senaste tiden och deklarerat att det är ABSOLUT förbjudet att skämta med dem.

Det färskaste exemplet är Håkan Nesser. Han är vansinnig på Killinggänget eftersom de i sin nyutkomna (och briljanta) Spermaharen-bok har reducerat honom till en kondom. Den folkkäre författaren tycker uppenbarligen att det är fruktansvärt ovärdigt att han, trovärdighetens riddare (som faktiskt har jobbat med damp-barn), ska bli måltavla för några unga killars skruvade humor, som inte är lika glasklar som Bosse Parneviks lösnäsor. "De skriver att jag suger kuk för 300 kronor", dundrade Nesser i tidningarna för nån vecka sen innan han publicerade ett öppet brev, för att ytterligare poängtera hur arg och sårad han var, och, kan man förmoda, för att försäkra alla som läser hans böcker om att han aldrig skulle snaska en endaste kotte. Men Nesser är inte först. Ni minns säkert hur arg Bert blev när han fick lite rödfärg i ansiktet i TV3 och hur jämnåriga gubb-krönikörer ryckte ut till hans försvar i tidningarna. Ni minns kanske också hur arg medierådgivaren Paul Ronge blev när en liten praktikant, från SVT:s Mediemagasinet, inte visade tillräckligt vördnad. Själv fick jag gå en match med Kjell Bergqvist häromsistens eftersom jag hade skojat med hans polare Tommy Körberg. "Känn dig rökt", väste den hyllade skådespelaren på min telefonsvarare.

Det är visserligen för sent att bli överraskad. Men herregud, varför blir dessa män så tragikomiskt arga? De har det gott ställt, de är respekterade - och några rader i en bok eller ett kort tv-inslag kommer absolut inte att rasera den åtråvärda roll de har i det svenska rampljuset. Har de åldersnoja? Dåligt självförtroende? Eller är de helt humorbefriade?

Osmarta är de definitivt, för det kommer bara att bli roligare och roligare att palla frukt av dem. De borde verkligen tina upp, för om trettio år sitter de, skrynkliga och tandlösa, med en tallrik äppelmos framför sig, på (privatägda) ålderdomshem runt om i Sverige. Och vem ska lyssna på raseriutbrotten då? Deras barn, förmodligen.

Jag skulle inte vilja vara i deras kläder.

Filip Hammar