Offrar man allt för att bli artist?

NÖJE

Popmusik? Nä, det blir inget mer med det. Jag säljer min stereo, stänger av teven och kastar radion i sopnedkastet. Det räcker nu.

Vad var det som hände? Där satt man i sin småstad och lyssnade förtjust på deprimerade engelska män med begynnande flint och gnälliga röster, och man led engagerat med Morrissey och Robert Smith och Ian McCulloch medan man odlade sitt oumbärliga tonåriga svårmod. Ljuvligt och pretentiöst. Popmusik på liv och död.

Men nu? Det är äppelkindat och förfabricerat och ser jag ett popstjärneskapande teveprogram till så skriker jag och kommer aldrig mer nynna frånvarande till muzaken på Vivo Klippet.

”Fame factory”, ”Popstars”, ”Sikta mot stjärnorna”; alltsammans ingår i en djävulsk plan att inom kort förvandla hela vårt musikliv till tomögd, tondöv karaokegröt. Och vi sitter som Alex i ”Clockwork Orange”, passivt framför våra teveapparater och hjärntvättas sakta men säkert till total musiköverkänslighet.

Det mest talande exemplet på sakernas tillstånd finns i eftertexterna till ”Fame factory”. Där står: ”Vill du också vara med i teve? SJUNG FÖR BERT!” åtföljt av telefonnummer till ”får man förmoda?” Mariann Grammofon. Hurra! Jag vill också j ä t t e g ä r n a vara med i teve och kalla mig för a r t i s t (minsann) så fort jag börjat waila i duschen. För att inte tala om hur mycket jag längtar efter att inför hela svenska folket gravallvarligt säga att ”jag är inte beredd att kompromissa med min musik” samtidigt som jag står i en gymnastiksal i Borås och under tio sekunder inlevelsefullt polypylar till Anastacias ”Why’d you lie to me” för att sen få kråma mig självmedvetet mot en blue screen, osäkert viftande med händerna, medan jag läppsynkar dåligt till en topplistelåt av en popstjärna av – jo, man tackar – motsatt kön.

Vill du bli artist? Vad betyder det? Vill du ha ett förnamnsförhållande till hela världen? Längtar du till ”KändisJeopardy”? Att få öppna ditt hem för Året runt? Att få inviga Säffles Galne Gunnar hyllad av tuggummituggande tioåringar som skulle skrika bara de såg en busschaufför greppa micken för att påannonsera nästa hållplats?

Herregud. Jag kan inte frigöra mig från en krypande känsla av att steget mellan ABBA-mim i hopprep på roliga timmen och den-blå-ögonskuggan i Barbies sminkbox till scenuppträdandena i ”Fame factory” är alldeles för kort. Skrämmande kort.

Jessika Gedin