Gulligt att leka kriminal- tekniker

NÖJE

Jag skulle aldrig kunna beskrivas som händig. Snarare motsaten. Tummen mitt i handen, heter det väl. Och jag insåg mina begränsningar redan under högtsadiets slöjdlektioner. När klasskompisarna byggde imponerande nyckelskåp, ägnade jag mig åt att sandpappra poänglösa smörknivar som aldrig skulle komma att tas i bruk. Jag led visserligen inte av mina tillkortakommanden. Det vara bara att inse fakta. Min pappa lämnade in familjens cyklar på lagning när de hade drabbats av punktering – så hur i helvete skulle sonen kunna bli en teknisk virtuos? Men jag var ändå, fjorton år gammal, smärtsamt medveten om att en praktisk talang onekligen adderade en extra dimension till manligheten. Kunde man hjälpa brudarna att få på kedjan på cykeln när den hade hoppat, så stod man riktigt högt i kurs. Kunde man periodiska systemet? så kunde man periodiska systemet. Inget mer med det. Inga mervärden.

Så är det fortfarande. Är fullständigt övertygad om att det finns många kvinnor runt om i Sverige som sitter och dreglar när Martin Timell slår upp en car-port på tre dagar, och sen, med ett sympatiskt leende på läpparna, konstaterar att det ”har varit en baggis”.

I renodlat manliga umgängeskretsar är jag däremot inte lika övertygad om att det är de traditionellt händiga lirarna som premieras och möts av de uppskattande blickarna. I stället är det viktigt att på några sekunder kunna konvertera hela världens valutor till svenska pengar, backa i 120 km/h med bilen, hitta utan karta och – FRAMFÖR ALLT – förutse ”twisten” i nervdallrande filmer eller tv-serier. Denna anspråklösa tes har aktualiserats i mitt huvud med anledning av den ”24”-feber som nu råder. Själv plöjde jag hela serien förra helgen och det är en orgie i vändningar och människor som går från onda till goda, från goda till onda. Det ska inte gå att luta sig tillbaka i soffan, peta i sig ytterligare en cashewnöt, och sen lägga klart hela pusslet. Men dagen efter, när avsnitten ska avhandlas med grabbarna, är det uppenbarligen viktigt för vissa att ge sken av att man aldrig var speciellt konfunderad, att man hela tiden låg steget före Kiefer i den komplicerade utredningen, likt en profesionell kriminaltekniker. Bullshit, förstås. Men otroligt underhållande, nästan lite gulligt, för att använda ett ord de skulle hata.

Jag överrumplas alltid av ”twisten”. Kan fortfarande inte smälta att Bruce Willis verkligen var död i ”Sjätte sinnet”. Men det var han tydligen.

Det insåg en kompis redan när han såg filmplanschen. Det ni!