När matbutiken blev servicehem

Häromdagen upptäckte

NÖJE

jag att det var dags för lunch men att det bara fanns en påse knastriga ostkanter i kylen. Så jag masade mig ner till min lokala Vivo för att festa loss bland oxfiléer och mandelpotatis.

När jag kom in genom dörrarna undrade jag om jag hade gått fel. Den vanliga kundfloran, som jag brukar se efter klockan fem på dagarna, var inte där. De stressade småbarnsföräldrar som försöker få Pontus, 7, att förstå att han bara får äta Gott&blandat på lördagar var borta. Borta var också karriärsinglarna som köper snabblagad mikromat och de studentfattiga veganer som brukar hålla till i rotfruktsdisken. Istället var det Svea, Göta och en och annan Evert som hade intagit Vivo och hasade sig fram mellan flingpaketen stödd på sina kundvagnar. Matbutiken hade förvandlats till servicehem.

Jag stormade fram i gångarna på jakt efter rönnbärsgelé och höll sånär på att stå på näsan när en skinntorr dam med järnnäve grabbade tag i min jackärm.

”Är Mor Annas festgurka slut?” dånade hon med torndönsstämma.

”Ehe, jag vet inte. Jag jobbar inte här.”

Ett utrop i mitt andra öra fick mig att rycka till:

”Om du jobbar här kanske du kan säga mig var festgurkan står!”

En främmande man med shoppingkasse av tyg tittade uppfodrande på mig.

”Förlåt, men jag sa just att jag inte jobbar här” svarade jag den lomhörde farbrorn. Hans ögon smalnade misstänksamt:

”Vasa? Är gurkan slut?”

Jag slet mig ur damens järngrepp, rundade en pelare av riskakor och torkade svetten ur pannan. Extrapriset på Mor Annas gurka tycktes locka fram det värsta hos sjuttiotaggarna.

Mitt framför mina ögon stod en ensam hälsofil kvar på sin hylla, prydligt rödlappsmärkt. Men i samma sekund som jag greppade den, greppade också Agda, 82, samma förpackning. Under en kort sekund såg vi varandra i ögonen, som tjur och matador innan dödsstöten. Sedan, med en elegant knyckning på höften, skickade hon mig huvudstupa rakt in i mjölkdisken.

En del brottas med aligatorer för att känna blodsmak i munnen. ”Men inget går upp mot att handla livsmedel på dagtid”, tänkte jag och gnuggade en begynnande bula i pannan.

Kicki Norman