Maktlös på shoppingrunda

NÖJE

Min väninna kom ut ur provhytten iförd en Bardot-rutig topp med midjan placerad

strax under bysten. Den empireskurna köksgardinen fick henne att se höggravid ut. Jag och kombon bytte ett ögonkast i smyg.

”Du såg smalare ut i den andra”, sa jag diplomatiskt.

Kombon hakade snabbt på och plockade fram sitt Ingrid Schrewelius-tonfall:

”Ja, den där känns dessutom daterad. Rutigt är så 2001.”

Men väninnan befann sig plötsligt i ett område med dålig täckning. Hon hörde inte alls vad vi sa utan svepte förbi oss bort till kassan för att betala. Jag tittade förvånat på kombon:

”Hör du mig? Eller blev jag plötsligt stum? Kommer det ljud ur min mun?”

Kombon intygade att jag var på normal volym och att jag dessutom talade ett begripligt språk. Trots det tog det inte lång tid förrän situationen upprepades. Väninnan hittade nämligen en Hello Kitty-kalender. Eftersom vi var i New York innehöll den inga svenska namnsdagar eller helgdagar. Varje dag fanns det en enda rad att skriva på – min väninna har ett späckat arbetsschema och behöver använda en hel sida per dag. Dessutom imponerar en Hello Kitty-kalender inte på de slipsnissar hon dagligen tampas med i sitt arbete.

”Åh! Den MÅSTE jag ha!” pep hon givetvis och sträckte sig efter den rosa sammetsboken.

Kombon hann först:

”Den kanske känns lite.... ung”, försökte hon.

”Den där skulle se helt sinnessjuk ut på budgetmöten”, fyllde jag i med min hänsynslösaste och mest bestämda röst.

Men väninnan befann sig plötsligt i en glasbubbla där kontakten med omvärlden var avskuren. Hon klappade på sammeten som om den vore en cocker spaniel.

”Det vore SYND att lämna den här”, sa hon (till sig själv får jag förmoda, eftersom jag och kombon inte längre fanns).

Vi kunde bara maktlöst titta på när väninnan slösade bort femhundra spänn på en kalender som hon aldrig kommer att kunna använda. Det var då jag insåg att det var dags att ta till det tunga artilleriet. Vill en kvinna shoppa räcker nämligen inte rationella resonemang. Precis som med en 2-åring i trotsåldern måste hon distraheras:

”Nu skulle det vara gott med ett glas vin”, sa jag.

Väninnan reagerade direkt:

”Oj

vad det dammar

i strupen.”