Han är vår enda världsstjärna

För ett par veckor sen

NÖJE

var Fredrik Ljungberg hemma i Sverige för att ta emot ”det finaste pris en svensk fotbollsspelare kan få” – Guldbollen. Han är Sveriges bästa fotbollspelare, vår enda riktiga världsstjärna, och en kille som svenska folket rimligen borde älska. Men det gör vi inte. På grund av kreationerna. På grund av håret.

Vansinnigt beklämmande naturligtvis. Pinsamt. Så chockerande äckligt.

Om en fotbollspelare 2002 går upp på en scen med uppknäppt skjorta, lite exponerat brösthår och en lossad slips får han räkna med en skur av häcklande formuleringar från sportjournalister som plötsligt tror sig veta nåt om mode trots att de – och deras garderober – i själva verket borde deporteras till en fyrkantig industristad i Tjeckien, där man fortfarande kan få hångla på en hockeyfrilla.

I en spalt som går ut på

att skratta åt att olika människor är lika varandra jämfördes exempelvis Fredrik Ljungberg med Derek Zoolander, Ben Stillers skruvade fotomodellskliché i filmen som försökte ta ett skojigt grepp på fåfänga. Inte så farligt naturligtvis. Men om vi stannar upp en kort sekund och kokar ner malströmmen av lustigheter, så står det klart att den här typen av ”skämt” är ett uttryck för en obehaglig, livsfientlig människosyn: den som går ut på att man inte får sticka ut från mängden. ”Kom inte hit med nån jävla trendpryl! Köp dina kläder på Brothers! Det gör vi!”. Ett koncentrat av Jante. Idrotten må vara en plantskola för individualister på plan, men inte utanför. Då ska man gå i samlad trupp, vara som alla andra, gilla samma musik och samma bögskämt som studsar mellan väggarna så fort det ska bastas efter en träning.

En krönikör försökte

i veckan reda ut varför det är så svårt att tycka om Arsenal-spelaren i en förvirrad krönika, där hon bland annat slog fast ”? att klädseln faktiskt spär på det där mystiska med Ljungberg”. Vadå? Han hade kostym, slips och uppknäppt skjorta. Vad är det som är så konstigt med det? Jättemycket, förmodligen. För jag är övertygad om att hon inte är ensam om den där uppfattningen. I Sverige kryllar det av inrökta människor som inte klarar av Fredrik Ljungberg. Inte nog med att han är en fantastisk fotbollsspelare som tjänar 40 miljoner kronor varje år. Han är dessutom snygg ( SNYGGARE ÄN BECKHAM!).

Och framför allt: han skulle aldrig bära slutspelsskägg – bara för att alla andra gör det.

Tack gode Gud för det.

Filip Hammar