Pojkvännen får vänta med barn

NÖJE

Jag och pojkvännen är inte riktigt överens om när det är dags för barn. När jag själv tycker att min magkatarr kommer olämpligt eftersom jag snart ska börja på ett nytt jobb, oroar han sig för att magknipet kan vara äggledarinflammation som i värsta fall kan leda till sterilitet. Medan han redan nu tycker det låter mysigt pappa-aktigt att torka en tvåårings projektilspyor från gardiner och tapeter, tycker jag att barn är något som har sin plats i livet någon gång sådär strax innan pensionen.

I lördags var vi bjudna på mondän eftermiddagscocktail hos goda vänner (med vuxna barn, tack och lov). Jag hade en skön sovmorgon en bra bit efter tolvslaget. När det var dags att klä upp sig och trippa iväg, låg jag fortfarande kvar och kramade dunbolstren. Motvilligt började jag ta på mig rena trosor, strumpbyxor, kjol och andra gå bort-attribut. Naturligtvis gick en maska på strumporna just när jag hade fått på mig stövlarna och självklart nös jag strax efter jag hade målat mascara. När jag hade bytt till hela stay-ups (strumpbyxorna var visst slut) och med en tops petat bort spindelbenen från kinden, lirkade jag på mig skor, tjocktröja, jacka, täckbyxor, mössa, tumhandskar och två meter halsduk. Då kände jag hur magen började mullra.

Pojkvännen, som hade följt mina mödor på så många meters säkerhetsavstånd som hans lilla etta tillät, undrade förstås vad som stod på.

”Jag måste bajsa”, sa jag surt. ”Gå in i köket.”

Hans toalett är nämligen så liten att knäna inte får plats innanför toalettdörren när man sitter ner. Enda sättet att göra nummer två är med öppen dörr. Om man som jag helst inte gör det inför publik, får man förpassa sitt sällskap in i det enda rummet med stängbar dörr – köket.

Jag var arg och varm när jag väl hade fått av mig alla lager kläder och uträttat mina trängande behov.

”Färdig!” skrek jag ännu surare till den stängda köksdörren. ”Du kan komma ut nu.”

Pojkvännen gjorde entré och strålade mot mig med en kärlek som jag inte förtjänade:

”Älskling, jag behöver inga barn. Jag har ju dig.”

Kicki Norman