Hasse Wallman - han är satan!

NÖJE

Planschen, som nu pryder väggarna i Stockholms tunnelbanesystem, är helt obetalbar. Den ska marknadsföra en Intiman-musikal som heter "Hur man lyckas i business"utan att bli utbränd", en gammal Broadway-succé som försvenskats och - framför allt - aktualiserats genom att en briljant copywriter tryckt in ordet "utbränd" i titeln. Huvudnumret på den glansiga pappersbiten, förutom den uppkopplade titeln, är annars sättet man lanserar skådespelarna på - med en bild, ett namn och ett smeknamn, som talar om vilken kanonproduktion personen är mest känd för sen tidigare: Hanna "Hallå" Hedlund, Jakob "Rent" Stadell och Ulf "Jönssonligan" Brunnberg. Bland andra"vänta, jag kan inte undanhålla er den allra bästa: Kim "Tre Kronor" Sulocki. KIM "TRE KRONOR" SULOCKI!!! Är ni med?

Detta är, ska jag poängtera, inget skämt utan en hundraprocentigt seriös marknadsföringskampanj från Wallman-koncernen. Egentligen borde jag skratta åt eländet. Men det går inte. För jag vet att folk kommer att lösa biljetter till föreställningen trots att varje normalbegåvad medborgare vid lite eftertanke borde inse att det är medioker underhållning det handlar om (nej, jag har inte sett föreställningen och tänker inte se den). Men folk skippar eftertanken och säger: "Kim Sulocki? Han har man inte sett på ett tag!" eller " Eva Roos! Hon är verkligen kult!" Detta beteendemönster är förstås inte aktörernas fel. De behöver jobb, precis som vilken Johannes Brost-figur som helst.

Men Hasse Wallman, företagets ägare, och mannen som bland annat är ytterst ansvarig för "Hur man lyckas i business"-planschen. Brrrr! Han är Satan! I hundra år har han varit nån slags sektledare i Nöjessverige, som kapitaliserat på människors dåliga smak. Förmodligen reflekterar han väldigt sällan över den bottenlösa kulturnisch han legitimiserat. Hos publiken. Och framför allt hos de människor som drömmer om att få jobb som coverstjärna i hans stall "eftersom det är en bra skola och ett bra sätt att få in en fot i branschen på". Sanningen är naturligtvis att bara ett fåtal får in foten på riktigt, bara ett fåtal får lanseras som avdammade föredettingar på en Intiman-affisch. De allra flesta slutar som skrattspeglar i en audition för Fame-Factory, där de framstår som tragiska offer i den ständigt växande Wallman-generationen, en generation som inte ser det problematiska i kombinationen musik och rostat bröd.

Filip Hammar