Ring kliniken, jag är sjuk!

NÖJE

I dag var jag till en specialist på invärtesmedicin efter att i drygt tre års tid ha haft mag- och tarmproblem. De senaste sex månaderna har problemen förvärrats, trots att jag slutat med kaffe och kryddor, nästan helt lagt av med

alkohol och förändrat min jobbsituation. Därför trotsade jag min grava läkarskräck och satt snällt i väntrummet med hjärtklappning och darrande händer. Vad gör man inte för att en dag åter få dricka en skummande caffè latte?

Läkaren frågade grundligt ut mig om sjukdomshistoria och livssituation. Jag berättade, som den duktiga flicka jag är, att jag har vänt mig till psykolog för att lära mig att på ett bra sätt tackla den stress som mitt arbete innebär. Jag trodde jag skulle få mvg – det är väl föredömligt att vilja förbättra sina svagheter? – men plötsligt slutade läkaren att prata med mig. När jag själv försökte fortsätta berätta, avbröt hon mig med en otålig handrörelse:

”Det där får du prata med din psykolog om.”

Därefter bad hon mig ”fortsätta i terapi”, beställa en ny tid om fyra veckor och kanske köpa ett bulkmedel på apoteket.

”Jaha. Och vad sa blodproven?” undrade jag för att i alla fall få ut något av besöket.

”Du är frisk”, snäste hon av.

”Vad var det för något du kollade?” babblade jag, högst oförstående inför denna plötsliga tvärhet.

Hon log ett överlägset leende:

”Du får lita på mig. Jag är faktiskt läkare.”

Det var precis som att jag plötsligt var ett vandrande psykfall. När en mentalt frisk människa tar proffshjälp för att lära sig hantera stress, blir hon nämligen tydligen automatiskt hypokondriker. Det var ju lika bra att genast surra fast mig med läderremmar på en brits i ett madrasserat rum. Ring kliniken.

”Ja det ska bli så skönt när jag blir frisk”, sa jag desperat, för att poängtera att jag inte VILL vara sjuk. ”Jag längtar verkligen efter en kopp kaffe.”

”Det där får du ta med psykologen”, repeterade läkaren otåligt och föste ut mig genom dörren.

När jag gick till skolsyster och fick rådet att vila en vecka och sedan komma tillbaka längtade jag till den dag jag blev vuxen. Då skulle jag gå till en läkare och faktiskt få hjälp. Nu är jag vuxen och har förstått att skolsyster bara försökte förbereda mig på den bistra verkligheten.