Nya tider för ”Big Brother”

NÖJE

Kille 1, med uppsvällda bröstmuskler:

– Fan. Kändisgrejen, alltså. Den stör mig.

Kille 2, med uppsvällda bröstmuskler:

– Alla, ALLA, kommer att titta på oss när vi kommer ut.

Kille 1, med uppsvällda bröstmuskler:

– Fatta! Om jag petar mig i näsan på stan, så kommer det att stå i tidningen!

Kille 2, med uppsvällda bröstmuskler:

– Sen lär vi få erbjudanden om att jobba som gästbartendrar?

Kille 1, med uppsvällda bröstmuskler:

– ?sjukt! Jag tänker tacka nej.

Kille 2, med uppsvällda bröstmuskler:

– Jag med, tror jag. Samtidigt har jag alltid varit intresserad av att jobba i en bar.

Så har den kickat igång – den nya säsongen av Big Brother. Egentligen hade jag lovat mig själv att inte beröra det ständigt avhandlade ämnet ”dokusåpa” igen. Våren 2003 skulle istället vigas åt den komplicerade musikkanalen ”Mezzo” och ett ivrigt analyserande av den röriga Bloomberg-grafiken på TV8. (”Nasdaq fut 2.747.83” etc.). Men karaktären svek mig, igen.

Istället resulterar mina slentrian-zappningar numera i att jag alldeles för ofta börjar följa ”händelseförloppet” inne i huset som är utrustat med en massa kameror – trots att mitt undermedvetna kredd-jag skriker: ”Mezzo! Nu! Modern Jazz! Keith Jarrett!” Jag är inte dummare än att jag förstår att det är själva poängen med programmet. Genom att låsa in ett gäng korkade individer på en begränsad yta infinner sig en situation som är svår att värja sig emot. Nyfikenheten kan jämföras med den tvångsmässiga lockelse man känner inför att klicka på en länk som man vet leder till obehagliga bilder på fyra döda spädbarn i en soptunna.

Samtidigt är årets upplaga av Big Brother annorlunda – och det motiverar ett sporadiskt tittande. En ny tid är nämligen här. För första gången hamnar de stereotypa bimbobrudarna i skuggan av ett gäng välpumpade killar som redan nu har satt världsrekord i högoktaniga floskler. De pratar om kändisskapets baksidor, äkta kärlek och vikten av att raka bröstet samtidigt som de gör armhävningar i den bastu som installerats i huset för att öka ”hudkänslan”.

Dessa hingstar är lysande representanter för den generation manliga fiskmåsar som alltför ofta har bortprioriterats till förmån för kvinnliga ditos. Därför var kursändringen minst sagt behövlig, och den underhållning vi nu bjuds på av ”Crille från Askersund” skulle Sigrid Åhs (Sveriges Pamela Anderson) aldrig kunna komma i närheten av.

Inte ens om hon lobotomerades.

Filip Hammar