Det är inte lätt att vara god

NÖJE

Visst är jag det själv ibland. Det kommer man inte undan. Men jag är ändå misstänksam mot de präktiga. Moralmissionärerna. Jag talar om de självutnämnt Goda, de självsäkert förträffliga, världsförbättrarna, tvättstugeregelfascisterna, förhållandeteoretikerna och vegetarianerna och barnuppfostrarna och ickerökarna och Lukas Moodysson och alla de som av nån anledning anser att de har oinskränkt rätt att tala om för andra hur fel de lever sina liv.

Det är nämligen inte alltid lätt att vara god. Visst vill de flesta av oss vara trogna och lojala och rättvisa. Men vissa dagar smyger man ändå ner de pinsamt klirrande tomglasen i sopnedkastet bara för att det är snömodd och söndag och glasigloon ligger på andra sidan stan, och man skyndar förbi "Situation Stockholm"-försäljaren med sänkt huvud för att man inte har växel och inte orkar, och kanskekanskekanske flirtade man ändå lite med den där snubben på festen, trots att man sen slår ifrån sig med sårad uppsyn och suckar att herreguuuuud, vi pratade ju faktiskt bara! Får jag inte ens prata med vem jag vill längre?

Låt oss ta Moodysson som exempel. 2000-talets Kay Pollak. Visst har han rätt. Visst ska man vara så världssituationsmedveten man bara kan. Visst ska man kämpa mot orättvisor. Men det finns ändå nåt misstänkt i att gång på gång kalla sin publik för passiva förövare, omedvetna och syndiga, och ändå vilja ha just dem som vittnen till sin förträfflighet. Nåt obehagligt förenklat och tvetydigt som i slutändan - och jag är ledsen, jag kan faktiskt inte hjälpa det - aktiverar hela mitt vadvardetjagsacentrum när jag läser att Tatu - sinnebilden för Moodyssonstemat att alla-barn-är-rena-och-fria-till-sinnet-i-synnerhet-flickor-som-är-änglavackra-och-helst-lesbiska - är ett skivbolagsskapat koncept som är utformat för att tilltala den depraverade pedofilpublikens svaghet för just barn-som-är-rena-och-fria-i-till-sinnet-i-synnerhet-flickor-som-är-änglavackra-och-helst-lesbiska.

Det är jävligt sorgligt, men kanske egentligen ett utmärkt metaexempel på att vi alla bör vara försiktiga med att ta vår egen godhet för given.

Så visst ska man sträva efter att vara god. Men kanske inte så säker på att man sitter inne med den enda moraliska lösningen.

Må den som är utan skuld kasta första stenen. Nog ligger det ändå nåt i det?

Jessika Gedin (puls@aftonbladet.se)