Jag är en stolt ex-Växjöbo

NÖJE

Popstad i Växjö, torsdag och och bitande kallt men desto varmare inne på Konserthuset och P3 Guld-galan, där Marit Bergman tar hem utmärkelsen som årets kvinnliga artist och blir så glad att hon hoppar, och jag ber härmed om att få krypa till korset för jag tippade ju i min förra spalt att Robyn skulle ro hem det priset eftersom det var radiolyssnarna som röstade i den kategorin. Men P3-publiken har uppenbarligen cool smak, för de flesta priser hamnar där de ska.

På efterfesten pratar jag med en annan Guld-vinnare, Håkan Hellström, om de nya lokala stjärnorna Esther, som två dagar senare orsakar den längsta kö jag sett till Konserthuskällaren – och då har ändå såna som Spiritualized spelat där – för han har hört en låt och gillar den mycket. Men så är också de fem 16-åringarna i Esther något av det roligare i Broder Daniel/Bad Cash Quartet-gnisslig väg på länge.

Springer även på Max Martin, av alla, som åkt till Växjö för att se Cardigans live på Guld-galan. Jag avslöjar att jag en gång recenserade ett gig med hans hårdrockband It’s Alive på Börsens Rockcafé i staden där vi nu befinner oss men han blir inte lack för det utan avslöjar i sin tur att Cardigans har två ännu tyngre hits än singeln på kommande plattan.

Nästa kväll är det Awa Manneh. Jag har aldrig sett henne tidigare men här behöver hon bara någon låt på sig för att ta över hela lokalen med en smått sensationell närvaro och en soulröst så läckert balanserad att vi efteråt är rätt många som bubblar om ”det största sen Titiyo”. Vilket för övrigt sker på en rätt lössläppt fest på Teleborgs slott, där Moneybrother tvingas upp på scen framåt halv fem på morgonen för en kort men dundrande intensiv spelning som får mig att kräva debutalbum från Anders Wendin snarast.

Och på lördagseftermiddagen får Växjös Low Season Combo, som en gång hette Wagon, mig att för ungefär tusende gången förvånas över hur de lyckats spela så lysande amerikansk pop i mer än tio år utan att bli kända i betydligt vidare kretsar.

Stadens egna Cargo och Renaissance Street hinner också imponera innan det framåt midnatt blir triumfatorisk final i Parken med The Ark på ett smockfullt Kaskad. Ola Salo, mer Freddie Mercury-intensiv i utspelet än någonsin, är uppenbart stolt över att få vara där. Något som även gäller för en annan exil-Växjöbo, nämligen jag.

Håkan Steen