Artisterna vågar låta som de vill

NÖJE

Jag ägnade min förra spalt åt det faktum att ny svensk pop och rock inte mått så här bra sedan början av 90-talet och jag kan faktiskt inte riktigt släppa ämnet. För det bara fortsätter ju.

Isolation Years nya album kan ni läsa om här intill. I veckan anlände Frankes monumentala andra singel "Ställs mot dig" till butikerna, faktiskt precis lika ohyggligt bra som fjolårets debutbomb "Aldrig förstå". Moneybrother sular iväg en väldigt underhållande liten Springsteen-pastisch i nya singeln "Reconsider me". Sedan köper jag José Gonzales singel "Deadweight on velveteen", en låt som minnesgoda läsare vet var ett av de stora fynden på "Who will buy those wonderful evils"-samlingen, och upptäcker att även b-sidan (jo, det rör sig om vinyl) "Hints" är ett fint skymningsmöte mellan en tidig Elliott Smith och ett lågmält Crosby, Stills, Nash & Young.

Så kommer samlingen "Expeditions #1", som på ett begåvat sätt visar att steget inte alls behöver vara så långt mellan lo-fi-popen hos The State of Samuel och Kubots electronica.

Och det är nästan det roligaste med alla nya band, att man inte kan tala om en scen eller ett sound. Det verkar bara vara ett ovanligt kreativt popklimat i Sverige just nu, artisterna vågar låta precis som de vill och nya små roliga bolag dyker upp för att ge ut dem.<</p>

I det läget känns det väldigt roligt att välkomna ett nytt album från Fireside. För få band har som de banat väg för andan hos mycket av det bästa nya: kompromissa aldrig, gör det hellre själv.

Firesides förra album "Elite" sågs av somliga mest som jobbigt i sin experimentlusta, men jag hörde musik där spänningar, tvära kast och en hård dragkamp mellan vitt skilda idéer bildade stor musik, musik som tog dem bortom de tidigare årens emocore mot något helt nytt, och stort. Enligt utsago ska "Get shot", när det släpps 7 april, vara ett rakare och enklare album, och utmärkta singeln "Throw it away" visade upp ett Fireside som faktiskt både rockar och svänger.

Ett spår till från plattan, "All you had", har nått mina öron och är nästan ännu starkare. Kristofer Åström sjunger så det hugger i bröstet och producenten Kalle Gustafsson från Soundtrack of Our Lives vågar sätta sin färg på ett redan unikt sound. Luleå-bandet gör här rockmusik som både vill kommunicera med en stor publik och förverkliga höga artistiska visioner.

En hel del tyder på att de kommer att lyckas.

Håkan Steen