Landet som lever för en apa

NÖJE

Världen är i gungning. Bush och hans kollegor har slutat kompromissa. Och Saddam Hussein hotar med terrorattacker var som helst ”där det finns himmel, jord och vatten..”. Viss oro är motiverad, alltså. Men här i Sverige har det varit lite si och så med engagemanget. Okej. En försvarlig mängd människor deltog i antikrigs-demonstatrationerna och de flesta invånare gillar att skicka iväg ofokuserade brandfacklor om den amerikanske presidentens vacklande intelligens (som enligt hobbyexpertisen är på fiskmås-nivå). Men Sverige är ändå neutrala Sverige och därför präglas vardagen av ett utbrett lugn. Och istället har vi den senaste månaden köttat ner oss i den ambulerande schlagercirkusen, som nu har klappat igen för den här gången. Men schlagerhysterin är ändå inte det värsta exemplet på svenskarnas förmåga att förlora sig själva i poänglösheter.

Det mest genanta är Apan Ola. Jag vet inte ett skit om honom. Men på hans hemsida (www.apanola.nu) finns det en biografi som avlöjar att han vann Aktie-SM 1993. I dag är han 16 år och lider av diabetes.

För tillfället bor Ola i Thailand i nåt som tydligen kan liknas vid apornas Alcatraz. Och vad kan vi dra för slutsatser av det? Förmodligen att rymningsmöjligheterna är minimala. Därför är svenskarna nu oerhört berörda av apans öde. Folkvalda Robinson-politikern Jan-Emanuel ska flyga till Asien för att övertala den svenske ambassadören i Bangkok att ingripa. Kungen – och tusentals andra människor – har också uttryckt medlidande.

Lite underhållande är det förstås. Men ändå tragiskt. Här satt ett helt land och garvade häcken av sig när Michael Jackson klättrade upp i ett träd och lekte Peter Pan. Och det allmänna omdömet löd: ”Han har spårat totalt!”. Men har vi verkligen täckning för sådana utspel? No way. Apan-Ola och Peter Pan. Det är samma sak. Vi är nio miljoner människor i ett Wacko Jacko-skal. Och nåt måste förstås göras, nåt drastiskt. En apa får inte monopolisera våra medvetanden. Det är för lätt och det är skadligt i längden.

Mitt förslag: Vi hyr in indianen från Gökboet (”Chief Bromden”), skickar honom till Thailand och låter honom trycka en kudde mot Olas ansikte. Schimpansen somnar in. Slipper lida mer. Hamnar i paradiset. Och vi kan äntligen börja tänka på annat.

I sängen bredvid den folkliga apan ligger en lapp: ”Tack för allt! Hälsa Nelson!”

Filip Hammar