Bitterljuv gay folkkyrkomusik

NÖJE

Jag har förmodligen inte alls hört popens framtid men jag har med stor säkerhet hört den bästa ”gay folk church music” som någonsin kommit från Toronto, Kanada.

Det är så The Hidden Cameras själva beskriver det de sysslar med, homosexuell folkkyrkomusik.

Eller de och de. Egentligen är Hidden Cameras ett i sina mest vidlyftiga stunder 15 personer starkt kollektiv med sångaren och låtskrivaren Joel Gibb som enda fasta medlem.

Och häng inte upp er så mycket på termen ”gay folk church music”. För visserligen är Gibb öppet gay och vågar sjunga – väldigt begåvat, och roligt – om det. Och nog skulle de här vackert ekande melodierna göra sig alldeles utmärkt i en kyrka (de har de facto redan spelat i flera, samt bland annat på en porrklubb och ett judiskt ålderdomshem?)

Men det enda ni behöver bry er om är att en ganska lysande hybrid mellan Belle And Sebastians popfilosofi och The Polyphonic Sprees galenskap har anlänt. Och att Joel Gibb i låtar som ”Ban marriage” (redan stor hit i P3 Pop!), ”The miracle” och ”Day is dawning” har tre av de mest euforiska melodier ni lär få höra i vår. Bitterljuv, fullkomligt orockig popmusik från ett helt eget hörn av världen, som faktiskt är precis vad man behöver just nu. Den får dessutom Magnetic

Fields-abstinensen att kännas lite lättare.

Debutalbumet heter ”The smell of our own” och släpps den 7 april av Rough Trade (så klart). Men i det här fallet verkar det definitivt som att live är grejen. Stor kör, manliga go-go-dansare, hisnande ljusprojektioner och massor av folk på scen.

Vad det ska bli av Hidden Cameras återstår att se. Men de känns hur som helst som en rätt klockren bokning till, förslagsvis, Accelerator – The Big One i sommar.

Maria McKee

är tillbaka! Nya plattan ”High dive”, den första sen 1996 års glimrande ”Life is sweet”, släpps i mitten av april på hennes eget bolag Viewfinder. Några lyssningar ger vid handen att McKee sjunger precis lika gudomligt bra som vanligt och att hon snöat in väldigt mycket på – musikaler. Hur bra det är ber jag att få återkomma om, det är inte en helt lättuggad platta, men öppningsspåret ”To the open spaces” är i alla fall stor McKee-dramatik. Och i mitten av maj kommer hon till Sverige. Vilket förstås är en händelse. Vågar man hoppas på ”Panic beach”?