Ironin bottnar i uppgivenhet

NÖJE

"Guuud, vad du är irooooonisk!" Mitt lunchsällskap himlar med ögonen medan jag hör fällan smälla igen. Och så sitter jag fast, utan möjlighet att komma loss såvida jag inte gnager av mig en stor del av min personlighet.

Så här: Jag har precis sagt att jag tittar på "Big Brother". Och jag hinner inte ens dra efter andan för att förklara, hinner inte ens komma till kvalitetsdiskussionen, innan jag är avfärdad som en ironisk tittare. Jag kan glömma att ha intressen eller åsikter som folk inte tycker passar mig. Inga toppluvor, ingen kärnfamiljsvurm, inget boxningsintresse, ingen "Allsång på Skansen" och - framförallt - inga dokusåpor.

Den ironiska generationen har blivit blåst på sitt allvar. Och det hela bygger på ett missförstånd. Gen X - den generation som ursprungligen kallades så - var egentligen den uppgivna generationen. Den som inte längre hade något framtidshopp. Den som vuxit upp efter kalla kriget och med jodtabletter och aids och politiska avslöjanden och rymdålderns avstannande och föräldrar som knullade runt, skilde sig och ville bli kallade vid förnamn. Ingen framtidstro, ingen ungdomsrevolt. Allt var redan gjort och sagt och tänkt, och facit var att de alla hade haft fel. Vårt arv var analysen av de till synes små sakerna. De enda kvarlämnade blottorna.

Kan man se någonting allmänmänskligt intressant i varför Gråben alltid jagar Hjulben? Varför inte? Och Tarantino var inte ironisk när han blåste av John Travolta musikaldammet och klädde honom i hit man-kostymen. Han sökte bara där ingen annan gjorde det.

Vi var kanske den allvarligaste generationen av dem alla. För vår lott var att hantera alla rester av misslyckande eller besvikelse från de föregående generationerna. Men det som bet sig fast var korskopplingarna mellan det till synes oviktiga och det betydelsefulla, och det missuppfattades som ytlighet som sen missuppfattades som oengagerat poserande och så var fällan gillrad och vi fick inte längre tycka någonting på riktigt.

Och ibland tycker jag att det är bekvämt. Det blir svårt att göra fel när man blir automatiskt tolkad tillbaka in i cynismen. Men för det mesta gör det mig bara ännu mer uppgiven. För det är svårt att få tillgång till utropstecknen och frågetecknen om man tvingats in inom citationstecken.

Inom citationstecken kan nämligen ingen höra dig skrika.

Jessika Gedin (puls@aftonbladet.se)