The Cardigans nya är ett mästerverk

NÖJE

Nina Perssons The Cardigans har gjort skivan jag inte trodde de kunde göra.

"Long gone before daylight" kan rent av vara en av de bästa svenska skivor som spelats in.

Ninas nerviga sång i "And then you kissed me" är - fantastisk!

Jag hade sedan länge spelat sönder Norah Jones, jag hade letat fram gamla Jayhawks och akustiska Neil Young. För att hitta något nytt soundtrack till vår lägenhet. Alla hem behöver sin musik. Något som binder ihop soffan med lampan, bokhyllans alla Elmore Leonard och James Ellroy med palmerna och den mörka Bacardin...

Något jordigt, något lugnt, men ändå starkt, något som känns gediget och pålitligt.

Så kom The Cardigans nya album.

Det där som de har spelat in flera gånger, skrotat och börjat om.

Det där som de spelade in efter att nästan ha splittrats.

Alltså, jag har aldrig riktigt kunnat ta till mig Cardigans. Jag har småretat mig på att de varit för snäva, för ärtiga, för rena, för duktiga, för smarta.

Jag har nynnat med, men aldrig lyssnat.

Men när jag sitter med "Long gone before daylight" i min lägenhet blir jag tyst.

För det här är en skiva som jag har längtat efter, utan att jag visste om det. Det här är den första svenska skiva sedan Kents makalösa "Isola" som fått mig att i en stunds vansinne tro att det jag hör just nu kan vara den bästa svenska skivan som någonsin spelats in.

Det låter säkert patetiskt, men det är så där direkt emotionellt att det nästa svider i ögonen. Det är så fantastiskt, fantastiskt bra.

Jag blir löjligt lycklig.

Lyssnar om och om igen.

Allt som jag tidigare retat mig på har plötsligt ersatts med så mycket mera blodfylld själ, så mycket mer nerv, så mycket mer djup. Jag vet inte hur de gjort. Men jag kan ana att Nina Perssons soloutflykt A Camp har hjälpt just henne att hitta en ny röst. För nu är hennes röst så mycket... mer.

Och Peter Svenssons låtar vilar i ett så annorlunda lugn, i en så trygg förvissning om att musiken på något sätt bär sig själv, att melodin tål att stå naken tillsammans med den där rösten.

Spår fyra, "And then you kissed me" är låten som knäcker mig totalt just nu.

Ett melankoliskt mästerverk.

Så enkel, så sårbar, ändå så enastående.

Aldrig hade jag väntat mig att de var mäktiga att åstadkomma detta.

Förlåt.

Det är möjligt att hitkåta amerikaner aldrig kommer att fatta, när de tror att de ska få höra en ny "Lovefool".

Skit samma.

Det här är en hemlighet som jag gärna kan behålla för mig själv. I vårt vardagsrum.

Facit

Ronny Olovsson