Resignationen gör mig ledsen

NÖJE

Jag var i min hemstad förra helgen. Köping heter den, och är mest känd för att Jan Guillou en gång i tiden – och helt oförtjänt – utsåg den till Sveriges tråkigaste stad i ett elitistiskt tv-program. Hursomhelst: Min korta visit blev som de brukar bli. Ett intensivt festande på lördagen, och sen hem på söndag eftermiddag, efter ett snabbt stopp på pizzeria ”Verona”, där jag och Henke sopade i oss var sin gigantisk kebabtallrik, med ”rödsås” och extra ”vitsås” (majonäsbaserad!).

En hint om volymen på denna portion är svår att vidareförmedla. Det handlar om så mycket mat att till och med Elvis hade blivit mätt, om han nu – mot förmodan – hade vågat lämna det bisarra köttfärslimpsuniversum han svävade runt i mot slutet av sitt liv.

Ingen annanstans är pizzakulturen, så utbredd som i svenska småstäder, och det går inte att värja sig. Visst, det finns många pizzerior i Stockholm också, men antalet ställen per capita är betydligt högre i det som i folkmun – och lätt föraktfullt – brukar kallas ”hålor”. I storstäderna ser de platta anrättningarna dessutom annorlunda ut. De bakas i vedugn och bagarna älskar att slänga på ruccola, färsk basilika och lufttorkad skinka. I Köping har man kebab på pizzorna. Eller tacokrydda.

Jag hade dåligt samvete när jag hoppade på tåget för att åka hem. Det hade blivit lite väl mycket fett inom loppet av alldeles för få timmar och med tanke på min redan runda karaktär är det inte direkt av godo att vräka i sig skräpmat. Men jag reflekterade åtminstone över konsekvenserna av min dålig karaktär. Det tycks man inte göra i Köping. Det gör man säkert inte i andra småstäder heller. Och det var den insikten som satte djupast spår efter helgen på hemmaplan.

Varenda människa jag såg kliva in på ”Verona” gjorde sina beställningar med en sorglig uppgivenhet i rösten, som signalerade att varenda partikel i deras kroppar hade gett upp alla drömmar om att betraktas som snygga. De var överviktiga, de flesta hade träningsoverall på sig, förmodligen för att jeansen inte är så bekväma längre, och de sa inte ens ”en kebabtallrik, tack”, de sa bara ”en tallrik, tack”, och när den generösa portionen serverades kastade de sig i maten på ett par minuter, för att sen susa hem. Fulla i magen. Men tomma i blicken. Som sagt: Jag ska inte säga nåt. Jag är också småtjock. Jag äter också kebab. Men uppgivenheten, jag tror inte att jag utstrålar den. Resignationen. Den gjorde mig ledsen. Måste det verkligen bli så i en liten stad bara för att man har bestämt sig för att stanna kvar?

Filip Hammar , puls@aftonbladet.se