Semestern är full av klichéer

NÖJE

Malaga (typ). Rapporterna om att det snöar i Stockholm möts med stort jubel i vår dästa poolside-tillvaro några hundra mil från Sverige. Det hör nämligen till att glädjas åt andras väderolyckor när man själv kan lapa UV-strålning likt en dödsföraktande Björn Ranelid. Har man betalat dyra pengar för att sätta sig på ett skakigt Iberia-plan söderut, vill man naturligtvis inte att den egna hemstaden, under ens frånvaro, förvandlas till ett soldränkt paradis. Hemska tanke. Men före avresan går det emellertid alltid bra att skicka iväg några artiga fraser. ”Nu är sommaren på väg, det kommer säkert att vara lika varmt här!”, säger man. Och menar det. Men så fort den hysteriskt dyra trekantsmackan från Arlandas konjunktur-immuna cafeteria är uppäten, är det som om hjärnan frikopplas, den tar semester och någonting inom en signalerar att det är dags att totalt hemfalla åt klichéer.

Den första: ”Den där mackan var verkligen dyr, men vadå? Det är ju semester!”

Lite senare, ombord på planet. Med tidningen Scanorama i handen: ”Fan, man borde verkligen skriva i den här. Pröjsar förmodligen sjukt mycket till sina frilansare. Ska ringa dem det första jag gör när jag kommer hem!”

Och, några timmar senare, vid bagagebandet: ”Jag gillar verkligen att de tillåter rökning inne på terminalerna i Spanien – trots att jag inte själv röker. Det känns så? så? sydländskt!”

Sen fortsätter det så där. Hela semestern. Cynismen sätter inte in förrän man är tillbaka på Arlanda igen och kliver in på Pressbyrån och köper en Mer och noterar i ögonvrån, på HäntExtras förstasida, att ”schlagerstjärnan” Sanna Nielsen minsann är tillsammans med en klassiskt skolad musiker! Man tackar! Se där! ”Jag visste att det var nån typ av information jag hade saknat”.

Men, men. Jag är alltjämt på Costa del Sol (väl?). Jag hemfaller alltjämt till klichéer och jag tror att det är hälsosamt. Det är skönt att vara groteskt enkel i elva dagar. Det är skönt att på fullaste allvar titta på de kostymklädda gubbar som på så här sydliga breddgrader kantar småvägarna. De kan stå där hela dagarna och bara prata. Supa litegrann, kanske. Röka, definitivt. I Frankrike spelar de boule. Förmodligen utbyter de inte ett enda vettigt ord med varandra, och jag har inte en jävla aning om vilken ångest som ständigt plågar dem. Deras fruar kan ha dött i går. Ändå säger jag:

”Vad bra de har det! Vilka sorglösa liv! Så vill jag också ha det, om jag blir gammal!”

Filip Hammar , puls@aftonbladet.se