Neil Young har börjat rosta

NÖJE

Egentligen borde man applådera Neil Young för den beryktade Cirkus-konserten.

För vi ska inte glömma bort att det här ju är mannen som alltid gjort vad som fallit honom in, som släppt renodlat elektroniska plattor, rockabillyplattor och plattor med rent oväsen. Och det är ju till stor del för den integriteten som vi älskat honom. Det här var heller inte första gången som Neil Young kom in och tvingade på publiken helt ny musik. Men det här var faktiskt första gången som Neil Young var riktigt, riktigt tråkig på en scen.

Och då ska ni veta att jag verkligen har försökt komma till rätta med sångcykeln om Greendale. Hela konserten finns givetvis på nätet och jag sätter mig ned och lyssnar igenom de utdragna nya låtarna på nytt.

Två bränner förvisso till, en som enligt Young-sajten www.hyperrust.org heter "Find what you"re looking for" och cykelns sista sång, den patosladdade "Be the rain". Men resultatet blir detsamma. Det är för segt och sömnigt. Skissartat, melodifattigt och med en story som man inte riktigt orkar bry sig om.

Om ni som var där vill återställa er bild av hur stort det kan vara att se Neil Young live ordinerar jag härmed i stället "Rust never sleeps", konsertfilmen från Cow Palace i San Francisco 1978 som även resulterade i albumet med samma namn och liveplattan "Live rust".

Filmen kom på dvd i höstas och är en av de mest enastående och säregna konsertdokumentationer som gjorts.

Så kallade "road eyes", råddare i kåpor och med lysande ögon, som hämtade från "Stjärnornas krig", springer runt på scenen med jättelika mikrofoner. Orglar med vingar på hissas ned från taket. Röster från Woodstock-festivalen hörs i högtalarna. Och mitt i allt detta märkliga lyckas Neil Young och Crazy Horse pricka in sin absoluta formtopp.

Ni som hört "Live rust" vet. Precis när man börjat yra om att "Sugar mountain" måste vara en av de tre bästa låtarna någonsin kommer "After the goldrush" och sparkar undan den teorin. Sedan fortsätter det med "Thrasher", "My my, hey hey", "The loner" och "Powderfinger". Det är nästan bara glimrande klassiker rakt igenom. Och, ska man komma ihåg, flera var dessutom helt nya när de presenterades här.

Neil Young har lyckats leva enligt måttot "rust never sleeps" längre än de flesta av sina generationskollegor.

Men efter haveriet på Cirkus är jag rädd att rosten till slut kommit ifatt även honom.

Håkan Steen