Rent objektivt, odiskutabelt bra

Förr eller senare hittar alla till The Band. Förr eller senare tvingar någon dig att lyssna och när du väl hört en ”The weight” eller en ”It makes no difference”, förstått den monumentala musikalitet som döljer sig bakom skäggen, kommer du att kapitulera och springa iväg och köpa ett eget dvd-exemplar av The Bands legendariska, Martin Scorsese-regisserade konsertfilm ”The last waltz”.

The Band hör nämligen till det fåtal band som rent objektivt, odiskutabelt, är bra. Kom gärna med motargument om ni kan. Men det kan ni ju inte, om ni lyssnat.

Det som gjorde Mercury Revs ”Deserter’s songs” till ett så monumentalt album var ju till stor del att de förlyssnat sig på ”The Band” och ”Music from Big Pink” och sedan givit sig av upp till Catskills-bergen för att komma i närheten av Big Pink, det rosa trähuset i Woodstock där The Band verkade i slutet av 60-talet, och själva drabbas av samma magi.

Nu har det hänt igen, och den här gången handlar det om The Essex Green från Brooklyn. Jag ska villigt erkänna att trion tidigare gått mina öron förbi, och det är möjligt att deras debutalbum från 1999, ”Everything is green”, är grymt det också (har beställt plattan?). Men då de delar två av sina medlemmar med det lite väl mesgulliga popbandet Ladybug Transistor trodde jag att Essex Green inte riktigt var för mig.

Fel, fel, fel. Nya Essex Green-plattan ”The long goodbye” är så mycket för mig att jag vill studsa runt i rummet som en besatt basketboll när jag lyssnar. Inte för att den egentligen alls låter som The Band utan för att den ångar av samma sorts atmosfär och attityd och att den fullständigt bubblar över av vårvarma melodier i 38 förträffligt koncentrerade minuter.

Essex Green är ett popband med botten i klassisk psykedelia och med smak för tamburiner, tvärflöjt och sirliga arrangemang. Men nu har de hyrt ett hus i Woodstock, vibbat in naturen och träffat Levon Helm i matbutiken och skapat ett album där de ringande gitarrerna och Sasha Bells ljuva sång möter djupt rotad folk och country och där den friska bergsluften liksom fastnat mellan varje ljud på tejpen.

The Essex Green kommer till Sverige för en spelning på Emmabodafestivalen i augusti, men någon borde ordna så att fler än popkidsen får chansen att se dem.

För låtar som ”By the sea”, ”The late great Cassiopia” och ”Julia” är ju – vågar jag nästan påstå – rent objektivt, odiskutabelt bra.