Michael Moores fans förstör allt

NÖJE

Ser ”Bowling for Columbine”. Sist av alla i det här landet. Har dragit mig i en oändlighet för att åka med i det här onyanserade geniförklarandet av den kepsburne amerikanen, som hela Sverige slentriangillar. Han vågar nämligen ifrågasätta USA och dess regering. Han vågar till och med driva med George Bush – på den glittriga Oscarsgalan!

Michael Moores agenda är en perfekt hybrid av burdus samhällskritik, underfundig satir och rätt elak ironi som spelar stora delar av Europa – och liberala upperwestskådisar som Tim Robbins – rätt i händerna. Dessutom är han tjock. Det är bra, inga utmejslade kindben att förlora sig i, ingen hollywoodsk fåfänga. Bara en dallrig jättemage, en konturlös ansiktsmassa och, förstås, en försvarlig mängd intelligens.

Mot denna bakgrund framstår Michael Moore som omöjlig att inte tycka om. När jag slutligen ser hans senaste film är salongen full, trots att det är flera månader sedan filmen hade premiär. Medelåldern är förhållandevis hög och det går nästan att ta på förväntningarna som studsar mellan väggarna. De Werthers original-ätande akademikerna, som inte varit på bio sen de tvingade iväg sig själva på det nysvenska eposet ”Jalla Jalla”, har läst i DN om Moore i flera månader och äntligen – ÄNTLIGEN!!! – ska de med egna ögon få se hur han gör narr av lågutbildade, arbetslösa, rasistiska amerikaner (exakt samma människor som finns i varenda liten småstad i Sverige).

Det skrattas högt i salongen, vilket inte är speciellt konstigt. Det ÄR roligt. Moore ÄR skarp och han prickar in den ena humoristiska stilpoängen efter den andra samtidigt som allvaret går som en röd tråd genom den våldsamt kategoriska skapelsen. Men, tyvärr, jag blir mest irriterad, inte på den ivrige dokumentärfilmaren utan på människorna i salongen, svenskarna som går i spinn av Moores USA-utmanande grävjournalistik, som älskar att se hur han trycker in unga vapenfixerade män, vars livsöden vi inte har en aning om, i ett hörn och får dem att spotta ur sig fiskmåsharanger som river ner så stora jubel bland biobesökarna att det luktar smörkola i hela salongen. Alla tycks tänka samma sak: ”Amerikaner är korkade! Yes! Äntligen får vi det svart på vitt! ”

När filmen är slut stannar de kvar en extra stund inne i lokalen och nickar instämmande till varandra, som om en stor och viktig sanning äntligen har vecklat ut sig framför deras inskränkta ögon. På vägen hem tar de en sväng förbi Mc Donalds.

Med sådana fans är det fan omöjligt att gilla Michael Moore. Hur bra han än är.

Filip Hammar