Lasse Stefanz är de stora balladkungarna

NÖJE

33 klassiker och 7 helt nya sånger.

Lasse Stefanz färska dubbelsamling är en riktig dansfest.

De obestridda balladkungarna är tillbaka.

På ”Det här är bara början” (Frituna) samlas för första gången sånger från skånebandets hela karriär. Det innebär att rariteter som ”Vid en liten fiskehamn” (Stefan Borschs version är mer känd, men Lasse Stefanz var faktiskt både först och skrev den), ”Elaine” och ”Oh Julie” samsas med sentida klassiker som ”Den väg som jag ska gå” och ”Orden som mor min sa”.

De äldre sångerna är nyinspelade, Lasse Stefanz gör helt enkelt en Sven-Ingvars och spelar covers på sig själva. ”Den lilla krogen därnere i hamnen” och Lotta Engberg-duetten ”Världens lyckligaste par” har fått ett riktigt lyft. Men för att få en korrekt historisk uppfattning om orkesterns utveckling är man hänvisad till originalalbumen.

Vad man än tycker om det är ”Det här är bara början” den hittills mest omfattande summeringen av Lasse Stefanz karriär. Och det är en imponerande uppställning, även om man givetvis alltid kan diskutera urvalet. Magplasket ”Cheerio” hade mått bäst av att gömmas undan.

En rättvis sammanfattning hade krävt en box, 36 år avhandlas inte på två cd-skivor. Exempelvis saknas anmärkningsvärt många av bandets känslostarka ballader: varken omtyckta ”Morgongåva”, ”Det är dej jag ser”, ”Du fattas mej” eller storverket ”Tänk på mej ibland” – en av de starkaste sånger som överhuvudtaget spelats in av ett svenskt dansband – finns med.

Å andra sidan får vi ett överflöd av god dansmusik – sammanlagt 40 sånger med älsklingar som ”I ett fotoalbum”, ”Du försvann som en vind”, ”Österlenvisan” och JJ Cale-covern ”City girls”.

Till detta kommer sju helt nya sånger, där Lasse Stefanz kraftfullt sätter ner bootsen och övertygar mig om att senaste albumet bara var en tillfällig formsvacka och att de är vårt största dansband just nu.

Singeln ”Ingenting mer” skrev jag om för två veckor sen, den är bra, men det finns betydligt starkare saker här. Den mest knäckande heter ”En gåva från himlen”, en luftig akustisk ballad. Olle Jönsson sjunger dovare än någonsin i verserna fram till en befriande refräng. Originalet är en tysk schlager från 1984, men det hörs inte.

Missa inte heller tolkningen av ”Flickan från Karlaplan”, som ursprungligen spelades in av det svenska bandet Sverige med medlemmar från gamla Just D. Jämförelser med Tom Waits ”Jersey girl” är inte alldeles långsökta. Och ”Dom spelar vår sång” har ett storsvängande intro som lånar stämningarna från Bruce Springsteens jublande ”Waitin’ on a sunny day”.

Om något står klart efteråt är det detta: Lasse Stefanz är de stora balladkungarna inom svensk dansmusik. Bara Olle Jönsson har den genuina, väderbitna rösten märkt av erfarenhet, som skänker trovärdighet åt de ofta olyckliga levnadsöden som texterna avhandlar.

Det är ont om röda stugor, de som finns är ofta övergivna efter att två hjärtan brustit och gått skilda vägar.

Balladkungarna Lasse Stefanz.

Det känns bra att få slå fast det en gång för alla.

I kväll tittar jag på nygjorda dokumentären ”Ljuva år med Lasse Stefanz” på TV4.

Michael Nystås