Det hänger på röst - inte stora bröst...

NÖJE

LULEÅ

Det är ett evinnerligt surr om stora bröst.

Glöm det.

Det är stor röst som gäller...

Befinner mig på en känslomässigt underlig plats, i en hyrbil mellan två begravningar med en nyfödd dotter i bilbarnstolen.

Kanske tar det därför lite hårdare.

För i bilstereon snurrar Mary J Bliges nya cd "Love & life". Jag var i förra veckan tveksam till låtmaterialet. Jag vidhåller även denna vecka detta tvivel.

För många låtar, några alldeles för bleka, som utan Marys makalösa röst hade fallit platt.

Men det är ju just det.

Rösten.

Den ger verkligen även dessa mer medelmåttiga alster just kärlek och liv.

Rösten blåser upp dem, ger dem färg, kraft och mening.

När 2000-talets första årtionde ska summeras kommer jag att få svårt att kringå just hennes röst. Vid sidan av Eminem, som ju är självskriven etta som detta årtiondes vokala varumärke numero uno, är det väl Mary och den medialt mer profilerade soulsystern Beyoncé Knowles som konkurrerar (när Lauryn Hill nu kastat in handduken).

Jag lägger deras senaste skivor bredvid varandra och noterar förundrat hur lika konvoluten ser ut. Som just systerskivor. Beyoncé är makalös, men i min bok har Mary större röst.

Och, ja, kära läsare, storleken har betydelse.

Tankarna flyter i väg och jag börjar rangordna de senaste decenniernas största röster. De som på något vis var typiska och mest särpräglade för just det musikaliska klimatet.

Antar att 90-talet tillhör Björk och Kurt Cobain. Två distinkta röster som under en kort tid hade enormt genomslag med två helt egna uttryck.

80-talet är knepigare. Det var verkligen megastjärnornas årtioende. Frågan är vad som egentligen hände efter 80-talet. Jag menar, Michael Jackson, Madonna, Springsteen, Bono ( U2), Prince och en drös till. Inte är det lika tjockt på 90-talet. Och alla kalla hiphopkillar till trots - inte känns det lika fett just nu heller.

80-talet, Madonna och Michael Jackson, kanske.

70-talet är om möjligt än mer snårigt att reda ut, trots att det med tiden borde ha utkristalliserats vilka som var de största. Men 70-talet är och förblir det makalösa årtiondet då musikaliska genrer hann födas och dö i en hastighet som knappt går att förstå. Och de stora stjärnorna gjorde sitt bästa material här. Kanske för att 70-talet hade det bästa soundet. Det som tål att åldras.

80-talet är tyvärr svårlyssnat, plastigt, blippigt och delvis motbjudande, trots att det är där jag växte upp.

Jaja.

Mary J Blige kämpar i mina högtalare, rösten kvider, kastar sig av och an, för att slutligen trotsigt resa sig stor och osannolikt stark.

Hon gjuter mod i mig med den rösten.

Hon sjunger mig full av kärlek och liv.

Just nu räcker

det.

Facit

Ronny Olovsson