Liza Marklund har begått kändisarnas svåraste brott

NÖJE

PITEÅ

Det slipas knivar i Piteå.

Bygdens dotter Liza Marklund har begått kändisarnas största brott.

Hon har baktalat sin hembygd.

Alla orter har någon. Någon känd som via något släktskapsband kan knytas till just den orten. Och med stolthet kan omnämnas som en bygdens son eller dotter. Någon som "gjort det jävligt bra". Någon som man är stolt över där hemma.

Piteborna är ett av traditionen stolt folk. Stolt över det egna. Snudd på malligt efter norrbottniska mått mätt. Och verkligt stolt över dom pitebor som "gjort det jävligt bra" där ute i den stora världen.

Man var så stolt över succéförfattarinnan Liza Marklund ("Sprängaren" m fl böcker, ni vet) att man utnämnde henne till årets pitebo och gav henne en egen plakett i gågatan, Piteås walk of fame.

Ett något förhastat beslut, visar det sig.

Nu mumlas det i Munksund, knyts nävar i Öjebyn och talas i trädgårdarna nere vid havsbadet på fullt allvar om att riva upp hennes gatsten.

Ty, nu har piteborna upptäckt att deras hembygds stora dotter baktalar dom - idogt.

En pitebo spänner blicken i mig och väser:

- Hon kallar vårt landskap för "den arktiska tundran"! Hur kan hon säga så? Va?

Jag harklar mig ursäktande och ler vilset.

- Hon har sagt att hon tackar sin lyckliga stjärna för att hon lyckades ta sig härifrån, för att hon dött annars av hur hemskt det är här, spottar munnen fram och i ögonen lyser en helig vrede.

Alltså, jag tar inte ställning. Liza Marklund är säkert bara ärlig. Hon kan möjligen sägas vara en smula hänsynslös, då hon ju faktiskt sårar så många genom att torgföra sitt förakt för den lilla landsortsstaden.

Hon kunde ha valt att klädsamt tiga.

Klart är i vart fall att hon begått ett av de mest avskyvärda brott en svensk kändis kan begå. Att sniffa kokain och åka dit, köra rattfull, eventuellt begå skattebrott eller rent av slå någon på käften, det ursäktar vi så gärna.

Men att smäda sin hemkommun.

Ujuj.

Jag tror nog att hon kan avboka alla framtida flygbiljetter till eventuella hemvändardagar med paltkalas på torget.

En mörk septembernatt sätts kanske järnspettet i gatstenen av någon rosenrasande pappersbruksarbetare.

Möjligen finns det fler där ute som kanske bär på samma mörka hemlighet, att de i själva verket också avskyr den lilla hålan de för länge sedan lämnat.

Att de i Stockholm också prisar den dag de packade sig iväg till stora staden.

Hycklare finns det säkert.

Själv lider jag inte av samma infernaliska vrede mot min hembygd.

Jag är tvärtom löjligt lokalromantisk - trots att jag inte kan hitta en enda gatsten med mitt namn på i vare sig Luleå eller Gunnarsbyn. Hur jag än letar ...

Facit

Ronny Olovsson