Vi bor i en byhåla och Madonna skiter i oss

NÖJE

Sverige är ute i kylan.

Som den avkrok vi är.

Madonna skiter helt enkelt i oss...

Inte för att hon är elak. Direkt. Utan för att det är mycket stök för ingenting att släpa hela turnén till Sverige.

Vi är för få människor här.

Betalar för dåligt.

Och så ligger vi låååångt från allt.

Plötsligt blir hela Sverige förminskat till den glesbygd vi efter Europeiska mått trots allt är. Norrlands inland skrockar säkert belåtet, nu får även Stockholmarna känna på hur det är att inte anses vara lönsamma.

Madonnas succéshow som Aftonbladets Per Bjurman i går gav fem plus och hyllade i det närmaste tungomålstalande kommer inte hit. Hon gör sex gig i London istället.

Fjolårets största turné, den med Eminem och 50 Cent, fick sammaledes, fem plus, av Markus Larsson. Eminem kom inte heller hit.

Jag säger inte att det blir som i ”Day after tomorrow”, men väl en smärre populärkulturell istid. Vi får nog vackert finna oss i att packa passet i väskan om vi ska se de stora stjärnorna framöver.

Det kan kännas en smula förvånande.

Det är så lätt att tro att vi är mitt i skiten, i fokus, big time, jag menar Jonas Åkerlund är ”hej å tjena” med Madonna, Max Martin hade ett tag Britney Spears i sin telefonbok och Cardigans sålde en massa skivor i USA

Det Svenska Musikundret.

The Hives på Vanity Fairs omslag.

Roxette som happy meal på McDonalds.

Men, well, let's face it, det är små, små undantag.

I det stora hela är vi en nordlig provins i stora Europa, en pikant liten byhåla som egentligen inte alls är navet i något alls.

Vi är i bästa fall ett IKEA-bord eller en H&M-topp. Eller några köttbullar i en buffé.

Näeh.

Nu får jag fanimej gaska upp mig, tänker du.

Så fan heller!

Här ska det inte gaskas alls.

Nu ska ju tokfransen Svante Stockselius ha med Afrika i Schlager-EM. Jamen, herregud, ska vi få stryk av Libyen nästa år!?

Och i de svenska skolorna bildas det ”böghögar”, läser jag, en rektor är arg. Jag visste att skolorna hade stora klasser numera, men att eleverna måste staplas hade jag ingen aning om. Inte konstigt att så många unga börjar ta droger och lyssna på Gyllene Tider.

Just när jag skrev raden ovan kom ett mejl - som en sista nådastöt - om att Chippendales kommer på Sverigeturné.

I detta inferno känns det ändå tryggt.

Att det finns något som är evigt. Konstant.

Att Madonna fortfarande är magisk, just när alla började mumla om att hon var slut. Att hon ändå kan gå in och blåsa bort alla Britneysar med ett patenterat dansjuck.

Nog fan har jag rätt att vara bitter över att jag inte får se henne göra det...

Facit

Ronny Olovsson