Alternativrocken vi skäms över att gilla

NÖJE

I fredags spelade jag och musikjournalistkollegan Jenny Damberg skivor på en klubb i Stockholm. Temat var det omdiskuterade ”guilty pleasures”, som Markus Larsson skrev om i den här spalten i förra veckan.

Konceptet innebär att man ger upprättelse till musik som man gillar lite i smyg. I mitt och Jennys fall innebar det gamla och nya brakhits.

Musikjournalisten Jan Gradvall satte förra året ihop samlingsskivan ”Mainstream” som egentligen innehöll hans ”guilty pleasure”-artister: som Hall & Oates, ELO, 10 CC?

Jag ansåg mig modig som inför en knök-full bar spelade Keane, Belinda Carlisle och 4 Non Blondes. Men Jenny tjongade in både Meat Loaf, Andrew W.K. och N’Sync.

Tillbörligt avslutade vi kvällen med Soul Asylums ”Run-away train”.

Vi kom under kvällen överens om att 2006 års mest ”guilty pleasure”-späckade genre är alternativrocken.

Förutom några sällsynta undantag lyssnar ingen under 22 på emorockband som My Chemical Romance och Panic! At The Disco (de senare tar visserligen bestämt avstånd från emo-epitetet i senaste NME).

Om tio år arrangerar vi förmodligen emorockkvällar och undrar vad fan vi lyssnade på i stället under mitten av 00-talet.

Jonna Sima