Popmusikens övervikt

NÖJE

Jag har tänkt en del på popmusik och övervikt.

Finns det något samband där, som avgör hur populär en artist blir?

I lördags vann Anna Book Melodifestivalens första deltävling och såg ut att vara rundare än någonsin. Dagen därpå prydde Kikki Danielsson åter igen löpsedlarna, den här gången påstods hon ha uppträtt berusad. Det visade sig senare att hennes förvirrade beteende orsakats av tabletter. Men trots alla fadäser och misstag verkar Kikkis popularitet förbli opåverkad.

Kanske är det de överflödiga kilona, de misslyckade dieterna, det skamfulla småätandet som är själva motorvägen in i folksjälen?

Utanför schlagervärlden har Jennifer Lopez rumpa, Brett Andersons babyhull, Janet Jacksons viktpendling och Eminems tidigare blekfeta kropp varit omtalade ämnen.

Jag har läst att den romerska kejsaren Julius Caesar var skeptisk mot smala människor. Slanka kroppar tydde på en självbehärskning som skrämde honom.

Förmodligen är vi så fixerade vid artisters övervikt, eller antydan till det, för att den gör stjärnorna mänskligare. Den totala självbehärskningen saknas.

Och någonstans väcks en förhoppning om att även du eller jag kan bli en stjärna.

Jonna Sima