Kissekatter är trista – kissa i väska en succé

Zandra Lundberg kommer ut som nätparasit

Jag vill inte veta om din katt fått ungar, men däremot om du har separerat eller opererat dina läppar.
Foto: Foto: MIKAEL LJUNGSTRÖM
Jag vill inte veta om din katt fått ungar, men däremot om du har separerat eller opererat dina läppar.
NÖJE

Hej jag heter Zandra Lundberg och jag är en nätparasit.

Jag blundar för hemtrevliga uppdateringar om kattungar och Thailandssemestrar.

Allt är en jakt på andras olycka.

Zandra Lundberg.
Zandra Lundberg.

Jag var ytterst nära att spola ner Iphonen i toastolen häromdagen.

Som om det är telefonen det är fel på!

Varje morgon till min hurtiga Gunde Svan-frukost sitter jag med Iphonen och uppdaterar.

Då är det aldrig mer än nio timmar sedan jag uppdaterade Facebook, bloggar och Twitter sist.

Det är något tvångsmässigt över scrollandet, jag väntar på att ramla över någonting, något som får mig att hicka till, en stor nyhet av något slag.

Feedsen rullar förbi. Jag har lärt mig att sålla bort ensamma mammors husdjursnoteringar, allt som berör SJ, restaurangbesök och album med bilder från full moon-partyn i Thailand.

Febrigt letar jag efter snask.

Om några har blivit ihop är det bra.

Om någon har blivit ihop med någon gammal slaskig ”Big brother”-stjärna som kissat i en väska är det succé.

Om några har separerat är det bra.

Om några har separerat och smutskastar varandra på Facebook – bingo!

Om någon opererat läpparna är det bra.

Om någons läppoperation gått snett och munnen ser ut som en sprucken tennisboll är det plötsligt väldigt spännande.

Jag söker efter andras olycka redan vid frukost.

Ofta när folk ska förklara fördelarna med sociala medier så berättar de hur fint det är att man kan hålla kontakten med personer ”från förr” som man aldrig skulle höra av annars, och plötsligt kanske man inser att man har ett gemensamt intresse, typ korsstygn eller strategispel och – tada! – det fantastiska internet har visat sig från sin bästa sida igen.

Och det är väl trevligt, men jag känner inte igen mig över huvud taget.

Jag är en parasit.

Aldrig ger jag av mig själv, aldrig att jag skulle twittra om att min relation håller på att rasera eller att jag skulle offentliggöra ett familjebråk på F acebook. Aldrig att jag skulle unna alla nyfikna jävlar sådana spännande detaljer om mitt privatliv. Men jag vill inget hellre än att andra ska fläka ut sig.

Det här beteendet får mig att äcklas av mig själv – och antagligen borde jag jobba bort det genom femtioåtta dyra terapisessioner.

Men sedan någon dag tillbaka har jag i alla fall så mycket sjukdomsinsikt att jag fattar att det inte är Iphonen det är fel på – det är definitivt mig.