Krönika

Zandra Lundberg

Christer Sandelin, du fick mina sista tårar

Zandra Lundberg har tröttnat på att tycka synd om folk

Någon annan får ta över tycka-synd-om-stafettpinnen.
Någon annan får ta över tycka-synd-om-stafettpinnen.Foto: Foto: MAGNUS LIAM KARLSSON
NÖJESBLADET

Det började med att jag inte kunde titta på ensamma gubbar som åt chokladbiskvier.

Nu kan jag inte ens höra någon säga Christer Sandelin utan att börja lipa.

Just den här veckan har jag tröttnat på att tycka synd om folk.

Så det här är till er: Christer Sandelin, alla bönder i ”Bonde söker fru” som aldrig har fått hångla (och ja, ”Ullared”- Morgan, det gäller dig också), Nalle Knutsson, alla tragiska äldre män som sitter på kaféer, knaprar på ”något sött” och bläddrar darrhänt med leverfläckiga händer i Svensk damtidning och jamenvisst, när jag ändå håller på kan jag passa på och klämma in Britney Spears.

Jag orkar inte lida med er längre.

Halva mitt vuxna liv har jag ägnat åt att värna om övergivna kufar och ensamma själar.

Jag har försvarat Nalle Knutssons adoption av en fullvuxen indier (”han ville väl bara ha någon att dricka fanta och spela yatzy med!”). Jag gick till angrepp mot mina vänner som skrattade åt Britney Spears tafatta comeback på Mtv video music awards (”givetvis stylisternas fel, de borde inte ha tvingat på henne nätstrumpbyxor! Lönnfet? Nej, hon var nog bara aningen väderspänd”). Jag har ägnat otaliga värdefulla kafétimmar åt att oja mig över äldre män med sorgsna ansiktsuttryck utan fikasällskap. I något svagt ögonblick har jag nog funderat på att mercy-hångla med alla okyssta TV4-bönder (och Gekås-anställa också för den delen).

Någon måste ju göra det, har jag resonerat.

Men nu är det alltså slut på att vara 2000-talets barmhärtiga samarit. Förra helgens ”Så mycket bättre” var droppen.

Petter och Pluras föraktfulla kommentarer om Christer Sandelin kom som två välplacerade knytnävsslag i ansiktet, på mig alltså. Det där med att först försöka mota bort honom från tårtbaket, sedan kalla honom för mytoman och toppa hela förnedringshistorien med att indirekt påstå att han är fån som skriker för minsta lilla snedsteg i skogen blev för mycket.

Jag lipade sönder programmet.

Mycket klarar jag av, men att se Christer Sandelin – nyskild, deprimerad men ändå tvångsleende, uppmärksamhetstörstande som en hundvalp – ta skit av två människor som han så uppenbart avgudar, där går gränsen.

Men som sagt, jag måste lägga ner det här projektet nu. Jag är utarbetad.

Det är som med kungen – hög tid att någon annan tar över.