Krönika

Zandra Lundberg

Nöjesbladet

Varför har man inte rätt att hata Sverige?

Zandra Lundberg vill göra som Ulf Lundell

Inte rädd att flyga. Ulf Lundell vågar både såga och fly landet.
Inte rädd att flyga. Ulf Lundell vågar både såga och fly landet.Foto: Foto: SARA RINGSTRÖM

Om jag inte hade sådan separationsångest skulle jag göra som Ulf Lundell.

Fly landet.

Zandra Lundberg.
Zandra Lundberg.

Om det inte vore för den här förbannade separationsångesten så kunde jag ligga utfläkt på en strand i Brasilien just nu.

Faktiskt.

Jag kunde ha en fet sockerkantad paraplydrink i ena handen och en inoljad brasiliansk muskelhingst i minimala badtrosor i andra.

Men nu är det ju tvärtjävlaom. Jag sitter blekfet och snurrar på en vinglig barstol med en avslagen stor stark och tänker på hur det vore OM jag skulle våga. OM jag skulle ta första bästa sista-minuten-plan och bara lämna allt: svindyra kafémackor, Eric Saades tjatiga Melodifestivalenbidrag och alla dessa muppar som försöker vara roliga genom att härma Ove Sundbergs ”tjeeenare mannen”.

Och nu tänker ni antagligen ”Men ÅK då, var inte en sån jävla surkart som sitter med mungiporna nere vid knäna och klagar”. För det är Svenska Folkets Standardreaktion.

Jag har mitt försvar, jag flyttar inte för jag har sådan separationsångest att jag knappt klarar av att kasta använda mjölktetror.

Men varför får man inte vilja härifrån?

Varför måste man älska Sverige?

Jag tänker på alla Sverigekändisar som breakat lite smått, eller knappt alls (men här är det stort!), i USA. Malin Åkerman, Alexander Skarsgård, Joel Kinnaman och allt vad de nu heter. De får aldrig, ALDRIG beklaga sig över Sverige i intervjuer. Även om de avskyr sitt hemland, om de tycker Stockholm är en vindpinad pissig håla med en bunt skitnödiga människor, så förväntas de ljuga och slicka upp befolkningen i brygga genom att oja sig över att de saknar de förbannade svenska somrarna. Helst ska de berätta att visst, de bor i LA men de äter sill på hembakt knäckebröd, lyssnar på Sveriges radio via nätet, tittar på ”Skilda världar” på dvd och härmar Ove Sundberg.

Varför är det så här?

Vad är det för fel med att säga att ja, jag har det faktiskt mycket bättre här i min schyssta villa på amerikanska västkusten än i en tre och en halvrummare i Örebro?

Varför får man inte säga att folk är trevligare utomlands och att den svenska mentaliteten är åt helvete?

Varför har man som svensk inte RÄTT till den åsikten?