Han är på väg att gå om Stenmark

NÖJE

Jag borde kanske skriva om Ingemar Stenmarks andaktsstund, Anders Limpars klumpighet, det okända bråket mellan Maria Brandin och Kenny Bräck eller elimineringen av Evy Palm.

Men det går inte, jag kan inte slita tankarna från Peter ”Pekka” Lindmark.

Han är ju så jävla fin.

Det fjärde avsnittet av ”Mästarnas mästare” bjöd på det mesta och var, i mitt tycke, ett av de absolut bästa sedan serien startade för två år sedan.

Vi blev serverade kollapser, blunders, otäcka fall, irritation, spänning, glädje, ett stenmarkskt klättertorn och nostalgi om vartannat.

Efter fyra episoder börjar vi också lära känna deltagarna, relationerna gror, vi ser brister och kvalitéer, vädrar personlighetsdrag och beskaffenhet.

Så här ligger det till:

Billan Östlund är frisk men lite för from för att stå som slutsegrare.

Marianne Berglund är trevlig och företagsam.

Maria Brandin är hårdkokt och ganska stram.

Hanna Ljungberg är pigg, rakt av, och känns formtoppad. Hon kan ta hem hela baletten.

Kenny Bräck är från Värmland.

Anders Limpar har en psykopat inneboende.

Ingemar Stenmark är... Ingemar Stenmark.

Sedan har vi en lugn, anspråkslös nallebjörn vid namn ”Pekka” Lindmark.

Jag är lite häpen över hur kärleksfull han är, hur mycket känslor han visar, hur han okynneskramas och bryr sig om alla, sprider värme och utsöndrar harmoni.

Jag trodde att han skulle vara mer tillbakadragen och förtänksam, norrlänningar burkar ju vara det.

Jag tänkte att han skulle vara mer egen och sällsam, hockeymålvakter är ju ofta sådana.

”Pekka” är på väg att segla förbi självaste Ingemar Stenmark som seriens starkaste karaktär. I gårdagens program var han överallt.  ”Pekka” tog ut sig så att han kollapsade, glömde en desperat krafsande Anders Limpar på andra ­sidan planket, berättade att han älskar allihopa och skämdes nästan ögonen ur sig för att han indirekt, genom sitt hjärnsläpp vid planket, skickade Evy Palm till nattduellen.

Efter fyra avsnitt är jag ganska säker på att ”Pekka” inte kommer att vinna ”Mästarnas mästare”, tävlingsinstinkten har börjat falna, formen är inte på topp och hans blodtryck skulle förmodligen sjunka om han knäpper en påse nötter.

Men det spelar ingen roll.

Han har redan vunnit de stora segrarna som idrottsman, motat puckar som ingen annan, knäckt Sovjets mytomspunna superfemma och gjort oss svenskar stolta ända in i märgen. Det räcker så. Nu vill jag ta en bira med ”Pekka”, skrocka, snacka lite skit och bara ge honom en stor kram.

Det är också en seger.

Kanske rentav den största.