Det är dags att vända blad och låta 90-talet vila i frid

NOSTALGIJOLM Stone Roses är ett i raden av alla 90-talsband som gjort comeback för att mjölka ur det sista ur kassakon.
NOSTALGIJOLM Stone Roses är ett i raden av alla 90-talsband som gjort comeback för att mjölka ur det sista ur kassakon.
NÖJE

Kära 90-talet, du gav mig underbar musik och galna fester. Vi hade det fint tillsammans men nu är det över. Jag lämnar dig. Det är inte jag, det är du.

Våren 1994 pluggade jag utomlands. Lägenheten jag och min kompis hyrde saknade telefon och för att ha en chans att prata med min pojkvän i Sverige brukade jag ringa honom på väg hem från krogen, mitt i natten. En natt när han svarade lät hans röst helt annorlunda.

– Jag vet inte hur jag ska säga det här så jag säger det bara, viskade han ödesdigert.

Jag blev kallsvettig, höll andan och väntade på domen: ”Jag har träffat en annan”, ”Jag låg med mitt ex på fyllan” eller bara ”Jag gör slut”.

Kurt Cobain är död.

Jag grät över en av mina största idolers tragiska och fullkomligt meningslösa bortgång, samtidigt som jag drog en lättnadens suck över att ha klarat mig från att bli dumpad och lämnad ensam i en telefonkiosk i ett öde Siena klockan tre på natten.

90-talsnostalgin svepte in som en storrutig flanellfilt för några år sedan och har sedan dess överöst oss med tributekvällar, 90-talsklubbar och mer eller mindre lyckade återföreningar av avsomnade band.

Förra sommaren tog Hultfredsfestivalen fenomenet till nya höjder med bokningar som Suede, Prodigy och Primal Scream. Och under året fick Sverige besök av alla från Charlatans och Tricky till Pulp och Vengaboys.

Under 2012 fortsätter 90-talets segertåg med oförminskad kraft. I sommar spelar en gång fantastiska Stone Roses på Hultsfred, samtidigt som hopplöst svulstiga Pearl Jam intar Globen.

För några dagar sedan slog nyheten ned om Refuseds återförening. Twitterfolket gick bananas. Själv blev jag bara sömnig. Lika briljant som det var då, lika sunkigt känns det nu. Att musik som en gång varit rå och nyskapande reduceras till trött nostalgijolm gör mig mest deppig.

Jag älskar mina 90-talsplattor högt och förbehållslöst och lyssnar gärna på dem även i dag. Minnet från den där natten i Siena har tillsammans med otaliga fantastiska konsertupplevelser och utekvällar satt djupa spår hos mig. Det var en blomstrande tid för flera musikrörelser och subkulturer, men nu får det räcka. Snart har 90-talsvågen pågått längre än själva 90-talet. Nu gör vi alla som Kungen, vänder blad och går vidare, okej?