En bra låt är en bra låt vem som än gjort den

Jag vet inte hur många gånger jag hört folk förvånat säga:

– Jamen ”Euphoria” är ju bra på riktigt!

Som om låtar som tävlar i Melodifestivalen är något helt väsensskilt från vanliga låtar.

Som om en bra låt inte kan skapas av ett möte mellan en 44-åring från Skövde och en 41-åring från Bålsta.

Jag vill hävda att en bra låt är en bra låt. Oavsett om den skrivits av en genial rockman i New Jersey eller i en hitfabrik utanför Uppsala.

Men det tog år av musikalisk ökenvandring för att komma till den insikten.
 

Som svår och smärtsamt pretentiös ungdom fick jag en chock när jag läste en hyllning av Destiny’s Child, skriven av musikjournalisten Jan Gradvall (kan det ha varit i tidningen Sonic?). Han hävdade att deras låt ”Say my name” var genial, uppe i samma nivå som de stora Motown-klassikerna.

N’Sync var också där. Justin Timber­lake hade den bästa soulrösten på många år. Britney Spears ”Baby one more time” hyllades, liksom svenska Cheiron-studion som låg bakom låten.

Nu skriver jag fritt ur minnet.

Sant är dock att jag efter det började lyssna på N’Sync och Destiny’s Child och insåg hur rätt han hade. Många av deras låtar var pur, genial pop.

I så många år hade mina fördomar hindrat mig från att höra det.

Nu avskyr jag från djupet av mitt hjärta begreppet ”skämslåt”.

Gillar man en låt så gillar man en låt – oavsett om det är Neil Youngs ”Heart of gold” eller Justin Biebers ”Boyfriend”.
 

Samtidigt är jag fort­farande fascinerad över hur låtarna skapas – oavsett om det handlar om en ensam kvinna med gitarr eller en grupp professionella hitmakare.

Var uppstår magin? När inser låtskrivarna själva att de hittat en guldådra?

Om du bläddrar några sidor kan du få läsa historien bakom Loreens ”Euphoria”. Missa inte det.