”Små grodorna” – en livsviktig låt

Man skulle kunna tro att det var Abba. Möjligtvis Roxette eller Ace Of Base, bland de yngre. När jag frågar mina iranska släktingar vilken musik de förknippar med Sverige är det dock ingen ”Dancing queen”, ”Pretty woman”-låt eller eurodiscodänga som först kommer på tal. I stället börjar kusiner och morbröder glatt nynna på ”Koack-ack-ack, koack-ack-ack …”

Det var runt tjugo år sedan de hälsade på i Sverige för första gången. Min familj hade påbörjat ett nytt liv här, medan de antingen var kvar i Iran eller hade lyckats fly till ett annat land. Där inväntande de nu nervöst beslutet som skulle avgöra deras liv. Ett uppehållstillstånd, för de som hade tur. En biljett tillbaka, för de vars öde inte ville lika väl. När byråkratin slutligen hade sagt sitt och de äntligen tilläts hälsa på oss, kunde tajmingen inte ha varit bättre. Besöket inföll samtidigt som det svenskaste av det svenska: Midsommar! Jag, som då var åtta bast, kände mig svintuff som kunde instruera kusinerna i hur man band kransar till håret och snurrade fortfortfort så klänningstyget formade ett paraply runt midjan. Roligast av allt var förstås dansen runt midsommarstången. Föreställ dig att du aldrig varit i Sverige innan och plötsligt sänks ner på en äng, mitt i ett traditionellt midsommarfirande. Komplett med tombola, korvstånd och spelemän i knätofsar och lustiga kläder. I mitten står en gigantisk lövad fallos, och i en ring på gräset hoppar både vuxna och barn runt och gör djurläten ackompanjerade av dragspelsmusik. Midsommar är så fint och freakigt på samma gång. Jag vet inte om mina släktingar har hämtat sig än.

Ibland, när jag pratar med dem på telefon, sjunger de ”koack-ack-ack” för mig i luren. Vi minns tillbaka och fnissar och de undrar om jag blivit för gammal för forma händerna till öron och studsa runt som en gastande groda i gräset. ”Aldrig”, svarar jag. För jag kommer alltid älska den där tramsiga visan. Den är ju soundtracket till vår återförening. Låten som fick oss att skratta tillsammans efter en lång, lång tid av mörker. Det enda jag sörjer är att mina släktingar är för långt borta för att göra mig sällskap i dansen.