En rikshärva med Markoolio

NÖJE

Tänker inte leverera detaljer. Minns dem inte. Eller: jag minns dem kanske. Men jag förtränger dem helst.

Min bästis Jessikas (Gedin) make Ola (Lindholm) sms:ade KARAOKE!! medan vi satt och uppförde oss duktigt på Grand hôtel.

Karaoke?

Karaoke!

Taxi till krogen Golden Hits på Kungsgatan i Stockholm. Sedan var inget duktigt längre.

Där sitter Dregen i Backyard Babies i ett hörn och asgarvar, Amir i Infinite Mass sitter bredvid lika glad, massa folk runtomkring, stora flaskor på borden, Rodde i Infinite Mass skrålar Weather girls ”It’s raining men” (tror jag) med Olas sidekick Gorillan (Mats Ågren), Markoolio och några till eller några andra, alla skrattar som galningar. Det är hysterisk.

Det otippade gänget hade träffats på nån tv-inspelning, gått nånstans, sedan nån annanstans, sedan nån annanstans och sedan kommit på att karaoke var en bra idé.

Ja, ni förstår.

Det var en bra idé. En fantastisk idé. Karaoke i rätt sällskap, i rätt form och med rätt låtar är den ultimata underhållningen.

Det slutade med.

Det slutade med att jag sprang fram och vrålade refrängen i Ronan Keatings suveräna popdänga ”Rollercoaster” tillsammans med Markoolio. Det var fint. Tyckte jag. Markoolio slog mig inte i alla fall. (För er som inte vet det så har jag skrivit elaka saker om Markoolio. Men han fattar humor. Tror jag).

Blev så sugen på en Markoolio-duett när han och hans tjej sjöng Kenny Rogers och Dolly Partons ”Islands in the stream” (flickvännen sjöng strålande) på karaoken strax innan. Det verkade så oemotståndligt. Att. Sjunga. Karaoke. Med. Markoolio. En totalt tvingande lust.

Så jag rusade fram mitt i ”Rollercoaster” och fick en duett. Markoolio gjorde Markoolio-dansen. Jag gjorde Markoolio-dansen. Och skrålade ”Life is a rollercoaster”. Med Markoolio. Alla jublade. Alla skrattade. Åt nåt.

Tack för duetten, man.

Det var fint.

Nja, sedan var det väl inte riktigt slut där, det blev en rikshärva i baren på Olssons skor, alla var helt. Helt! Och då menar jag a l l a. Jag minns att en snubbe i ett rockband från Södermalm hatade mig, att en basist sa att jag var galen för att jag ville vara som han, att en gay-ikon ville vara ingognito och att Sveriges mest poetiske popstjärna blev vägrad att åka taxi hem av chauffören och att jag dagen efter vaknade och tänkte att jag aldrig, aldrig, aldrig mer? ska sjunga karaoke.