Springsteen hatade farsan och skolan

NÖJE

NEW YORK

Bruce Springsteen satt med sin far Douglas och tittade på soldater som dödades i Vietnam-kriget på tv.

- Hoppas att armén tar dig, sa pappa.

Samme far som brukade leda in gas i sonens rum när han spelade gitarr.

Det är lätt att glömma att Bruce Spingsteen kommer från skiten. Den vita, fattiga skiten i Freehold, New Jersey, med en bitter pappa som avskydde sin sons långa hår och sin sons gitarr så mycket att han gjorde vad som helst för att få honom ur pojkrummet när han spelade. Och som passade på att låta klippa grabbens hår när han låg på sjukhus efter en motorcykel-olycka.

Bruce Springsteen hatade sin far.

Och han hatade skolan.

- Det är där du hör hemma, sa nunnorna när en 14-årig Bruce med ansiktet fullt av acneärr blev knuffad i en soptunna 1963, enligt den briljanta boken "The promise of Bruce Springsteen" av Eric Alterman.

Han gjorde allt för att bli rockstjärna. Trots att han inte vågade säga ett ord utanför en scen.

Han vann. Han gjorde det. Han blev den ende "nye Bob Dylan" bland många som var kallade och mer än så tack vare en rad majestätiska rock "n" roll-soul-r"n"b-anthems som mästaren aldrig kommit i närheten av i folklig styrka eller eufori.

Springsteen har aldrig glömt var han kommer från. Han har alltid sjungit om den vanliga, enkla människans kamp för värdighet, för respekt, för att räknas.

Han har aldrig krävt hämnd.

Jag vill gärna påminna om allt detta.

Jag vill gärna påminna om att Bruce Springsteen och hans E Street Band stått för de största 2 minutrarna och 38 sekunderna i pophistorien och det är inledningen till "Thunder Road". Han har rätt att göra några låtar som låter som "När vindarna viskar ditt namn" med Roger Pontare.

"Austin Powers - Goldmember" är hur rolig som helst. Missa i n t e inledningen, världens coolaste öppning. (Förutom "Apocalypse now", kanske ("Saigon. Shit. I"m still only in Saigon", ni vet, Martin Sheen, men det är inte viktigt just nu). Och "Vanilla sky" förresten - med ett tomlagt Times Square! - men det är inte heller viktigt just nu). Hur mäktigt som helst.

Det är också mycket, mycket festligt att Dr Evil fortfarande, när han är gangsta och rhymar över Jay Z:s "Hard knock life", är en klockren kopia av svenska mc-esset Petter. Eller om det är tvärtom.

Får ett samtal från det gamla landet. Sveriges genom tiderna coolaste rockjournalist, Stefan Malmqvist, har gift sig. Vart är rocken på väg?

Gillar när svarta i Harlem kallar mig "brother".

Thank you, brother.

Det är löjligt, visst, men gosse, det är New York.

Jag kan leva med löjligt.