”Anna Nicole show” – som gjord för TV 3

NÖJE

MIAMI

Den är cynisk, rutten och rakt igenom motbjudande.

Alltså har dokusåpan om Anna Nicole Smith allt som behövs för att bli en succé.

I tv-branschen handlar allting om att ta det till nästa nivå.

Vad som i början av 90-talet startade som en småputtrig "Real World New York" på MTV har i dag blivit ett monster där gränserna tänjts mot yttre världsrymden.

I och med "The Osbournes", dokusåpan om den dysfunktionelle Ozzy Osbourne med familj, tog MTV tillbaka initiativet från Anna Bråkenhielm på Strix television med en charmig serie där vi skrattar med det knasiga rockvraket som säger "fuck" vart fjärde ord.

Dokusåpa + redan färdig kändis = succé!

Nu har kanalen E! börjat sända "The Anna Nicole show" här i USA.

Vi får se en fet, kåt, packad, jättedum och antagligen stenad Anna Nicole raggla omkring som en elefant på ecstacy i jakt efter ett hus i Los Angeles.

Hon provligger badkaren för att se om hon får plats eftersom "hon älskar att bada" och hon juckar i sängar och badkar för att vi alla ska tycka att hon är riktigt porrhärlig.

Det verkar vara det enda hon tycker att hon är värd.

Det är väldigt ledsamt.

Det är väldigt synd om Anna Nicole.

Vi skrattar inte med henne, utan åt henne.

Givetvis fick E! sin största tittarsuccé någonsin. Över fyra miljoner amerikaner tittade.

Det är ingen större skillnad på USA och Sverige, om nu någon tror det. Det finns bara mer av allt här. Anna Nicole är en "Baren"- Meral upphöjt med Playboy.

Att dagens populärkultur i USA beskrivs som Caligulas dekadenta era i gamla Rom och att "Anna Nicole show" i så fall är som ett besök på vomitorium, gäller lika väl Sverige - speciellt när TV 3 köper in serien.

Den är som gjord för TV 3.

Anledningen till att folk tittar på (och läser om eller skriver om, misstänker jag) Anna Nicole är för att få känna sig överlägsen, eller för att få en deprimerande bild av framtiden, skriver Ken Ringle i Washington Post.

Friedrich Nietzsche lär ha sagt att om vi stirrar på ett monster tillräckligt länge så blir vi monstret.

Så är det. Vi är monstren.

Och det är satan inget att skratta åt.

Skulle inte vilja kalla mig djurvän. Men hjärtat blöder faktiskt för duvan (eller fiskmåsen, inte vet jag) här på Miami Beach som tuggat på en plastkapsyl så att den fastnat. Duvan har uppspärrad mun och kan inte längre äta, som ni kanske kan se på Pontus Hööks bild här bredvid.

Bad faktiskt en polis att skjuta fågelkräket.

- Men då dör den, sa polisen.

Ja, exakt. Fast han vägrade. Så nu kommer duvan att svälta ihjäl. Sakta, sakta.

Förfärligt.

Fast inte lika förfärligt som att skratta åt någon som krälar i ett badkar.

Säger som Travis Bickle ( Robert De Niro) i "Taxi Driver":

- Someday a real rain will come and wash all this scum off the streets.

Knäcks in the city

Fredrik Virtanen