Jag kopierar Tom Cruise som kopierar Bob Dylan

NÖJE

NEW YORK

Oj, det snurrar.

Underhållningen går runt, verkligheten blir meta.

Varenda gata är en film.

Promenerar Manhattans "Vanilla sky"-tomma gator, det är torsdag och Thanksgiving Day. New York är kallt men jag gillar var jag bor, vinden sticker in under halsduken, nästan allt är stängt, till och med Rupali i indiska kvarteret på sjätte gatan, men inte Virage som öppnar klockan 12 och serverar kalkon med tranbärssås, en trerättersmiddag för 24 dollar.

Alla är hemma med sina kalkoner, Thanksgiving är större än julafton och hade Cameron Diaz legat i min säng hade jag känt mig som Tom Cruise på ett öde Times Square.

Promenerar Jones Street, gatan där Bob Dylan och Suze Rotolo befinner sig på skivomslaget till "The Freewhelin", som regissören Cameron Crowe kopierar så genialt med Tom Cruise och Penélope Cruz i "Vanilla sky".

Allt känns mycket meta, precis som filmen.

"Meta" handlar om handlingen. Metamatematik är till exempel studien av matematiska system, inte själva matten. Metafiktion är fiktion som erkänner att den är artificiell, i motsats till naturalism som vill representera riktigt liv. Som "Den kaukasiska kritcirkeln" av Bertholt Brecht mot "Tjuren från Bronx" med Robert De Niro. Eller Dustin Hoffman i "Maratonmannen", överdoserad på Stanislavskij-metodik. Han höll sig vaken i dygn för att spela trött. Motspelaren Laurence Olivier föreslog att han borde "testa skådespeleri" i stället. Roligt, men nu är vi ifrån ämnet i den här krönikan om meta som du läser just nu.

Det blir allt mer ovanligt med realism, upplevelser sätts i sammanhang.

Filmer handlar om film. Tv om tv. En medial rundgång, medial kannibalism, i brist på originalidéer. Vi har sett allt förr och det vet producenten som vill visa att han vet att vi vet, blink blink.

I "Seinfeld" försökte George och Jerry sälja in en sitcom om ingenting, uppenbarligen "Seinfeld" självt. "Austin Powers - Goldmember" skämtar om alla spionfilmer och mest om andra Austin Powers-filmer. Steven Soderberghs "Full Frontal" likaså, på prettobasis. Bäst är den när Catherine Keener skriker "actor fuckers" om några skådespelare som spelar skådespelare i en film om en film när hon själv är skådespelare.

Hasse & Tage räcker inte längre. Ska det kastas paj i nyllet är det roligt om Killinggänget gör det för att det alluderar på alla gamla pajer i nyllet.

Metaunderhållning är utmattande - men roligt. Ungefär som att gå på New Yorks gator; det är som att se den biosalong du sitter i i filmen du tittar på. Malkovich Malkovich Malkovich! Mindblowing.

Tar med käre Bjurman till Les Halles. Han håller faktiskt på att bajsa på sig när han ser Michael Imperioli i "Sopranos" smälla i sig en strip steak.

- Christopher Moltisanti! skriker Bjurton.

Bara i New York, barn, bara i New York.

Knäxxx in the city

Fredrik Virtanen