Jag är född 40 år för sent

NÖJE

NEW YORK

Frank Sinatra-stråkar som sipprar genom Manhattans skyline mot regnvåta gator, gentlemen i hatt och svarta skor som eskorterar tjusiga damer i armkrok, ytterst på trottoaren självfallet som skydd mot stänk från rutiga taxibilar.

Åh, om tiden stodo still.

Är nog född för sent, sådär en 40 år.

Det slår mig på Jones Bar när Johnnie Allens cajunboogieversion av Chuck Berrys "Promised land" av en gudomlig slump ackompanjerar mitt inträde i den gistna gamla träskrockarlokalen på Great Jones Street en kväll i mars, nådens år 2003.

Stället är berömt för dess starka cajun martini, dess väldigt feta katt samt ett par legendariska gräl mellan Sushi-Boy och Schlager-Boy (i dag kan det, väl, medges att Bjurton hade rätt).

Träskpopambassadören Johnnie Allens låt hör hemma i New Orleans sena 50-tal, strax efter Frank Sinatras mest bedårande stunder i New York, en tid för alltid förevigad av Burt Lancaster som den onde kolumnisten J J Hunsecker - kungen av broadwayskvaller som kan ha varit baserad på Ed Sullivan som innan han blev den tidens Letterman var skvallerkrönikör i Daily News - i filmen "Sweet smell of success" ("Segerns sötma").

Denna stråkindränkta film noir-känsla är beklagligt svår att hitta i dag. Skenet från Broadways lampor på Times Square fastnar på t-shirtförsäljarnas "I love New York"-muggar och varken Frankie, Burt eller checker-taxibilarna är med oss längre.

När gator ramlas fram efter att barer stängt vid fyra är det inte till tonerna av Frankies stilla glittrande "In the wee small hours of the morning" utan av Justin Timberlake, Felix da Housecat, The White Stripes eller 50 Cent lite beroende på vilka gator som nu råkar ramlas.

Det är inte samma sak. Inte samma sak alls. Ingen riktig stil. Inga smalt skurna kostymer. Ingen som egentligen bryr sig om att man inte får ha bruna skor efter skymning.

Sånt var viktigt för Frank.

Kenny är tillbaka! Levande.

Och "South Park" är numera så satiriskt fiffigt och roligt att jag undrar om det inte är det bästa tv-programmet någonsin. Någonstans.

I alla fall sedan "Nöjesmaskinen" med Sven Melander, Åke Cato och Gösta Engström.

Teenage Idols, Prime Sth, Whyte Seeds, The Sounds, User, Lambretta, The $ 1000 Playboys, Pineforest Crunch, Marit Bergman och The Mo spelade på CBGB:s i ett trevligt försök till en fortsatt "svensk rockinvasion" efter The Hives och, kanske, Sahara Hotnights framgångar.

Whyte Seeds var bra.

Min glasögonman på Eye Vision Center på Union Square är riktigt, riktigt galen. Det menar jag, som vanligt, positivt.

Men sedan har han såna där utslag som dåren i "Den där Mary".

Det oroar mig.

Telefonlinjen trasig.

Igen.

En reparatör kommer "nångång mellan 9 och 19".

Bara i New York, barn, bara i New York.

Knäcks in the city

Fredrik Virtanen