Matrixen är mäktig – men inte störst

NÖJE

"Matrix - Reloaded" är mäktig.

Fast Philip Seymour Hoffman på Broadway är magisk, magisk säger jag!

Men matrixen är programmerad så att alla ska se "Matrix".

Succéfilmen "Matrix" säger att vi är kontrollerade av ondska, att vi är manipulerade. Att vi lever i en tid där informationen monopoliserats av några få stora företag som tagit ifrån oss vår frihet.

Well, nåt sånt.

Eller så är den bara en fet actionfilm.

Nya "Matrix - Reloaded" är väldigt, väldigt grym den också. Överraskningseffekten är borta men Oraklet är kvar. Och agent Smith. Och Keanu från Vejsby. Det räcker.

Reloaded är mer som "Matrix IV" än "Matrix II", om du förstår, men ändå helt oslagbar nördporr. Chokladkakan!

"Matrix" som produkt är ironiskt nog en del av den gigantiska jättekonspiration som filmerna, kanske, uppmålar. Rekordstora 8 000 biodukar gick "Reloaded" upp på i USA och den lär slå alla tidigare kassarekord med så kallade hästlängder. Reklamsynergierna är enorma och marknadsförings- och mediekampanjerna är ännu mer jätteenorma.

Samtidigt, på en i sammanhanget minimal medial arena, Plymouth Theater på Broadway, spelas det främsta amerikanska dramat någonsin - Eugene O"Neills "Lång dags färd mot natt".

O"Neills själbiografiska pjäs hade faktiskt urpremiär på Dramaten 1956, efter hans död så som han ville ha det, och O"Neill har lärt Lars Norén massor och O"Neill, liksom Arthur Miller, hade lärt massor av Strindberg och Strindberg, ja, han var stundom lika plågad som Stagnelius.

Men svenskkopplingen är inte viktig just nu.

Det viktiga är att uppsättningen var breathtaking.

Vanessa Redgrave! Brian Dennehy! Philip Seymour Hoffman! Robert Sean Leonard! Mästare i aktion. Speciellt Redgrave och Hoffman, även om Dennehys försonande tolkning av fadern är skön, liksom att Leonard inte spelar författarens alter ego som en hjälte - vilket är korrekt, för det finns inga hjältar här, inte i den här familjen. Här finns bara pinade själar.

Att se dem tolkade av det här gänget är lika _lyckliggörande _ som att höra munspelet i Boy Georges "Karma Chameleon".

De bra platserna är slutsålda till augusti, men det finns hyfsade kvar och ta det som ett löfte: den är bättre än "Matrix". Så, om du har vägarna förbi.

Det träliga är att matrixen är programmerad på så vis att väldigt få går på teater och i stället - inte också - ser "Matrix" eller "Stjärnornas jävla krig".

Men. Sanningen är att vi själva programmerar matrixen. Vi väljer själva, nästan allt. Det finns en sked.

Cell, cell, cell! Mobiltelefoner är nu tillåtna på Wall Street.

Topp-3-roliga saker: Dansande maträtter i tv-reklam; gigantiska djurdräkter; när Jack Nicholson håller bollen i Lakers-matchen.

Okej. Cellphone betyder alltså mobiltelefon och "sell" betyder "sälj" och säljer gör man på Wall Street-börsen. Det var ett skämt, o-k-e-j?

Bara i NYC, barn, bara i NYC.

Knäcks in the city

Fredrik Virtanen