Jag åker taxi hem - trött och förnedrad

NÖJE

NEW YORK

Sockret sockret, hur blev du så het?

Frågar jag henne.

Sedan är förnedringen över.

- Ratta in Sting-kanalen, ratta in Sting-kanalen!

Det är visst jag som ropar till taxichauffören. Han är från Senegal och verkar vara en timid man som bara vill göra sitt jobb och sköta sig själv.

Men nu har han, av alla jävlar, i baksätet: en maratonlöperska, en herre i "Sagan om ringen"-hatt och så mej, tjutande att han bara måste hitta the Sting channel på bilradion.

Han försöker, intensivt, men hittar ingen.

Allt är roligt, vi är på väg från Schiller"s Liquor Bar, en ball Lower East Side-bistro som säljer vin per glas i kategorierna "billigt, hyfsat eller bra" för 4, 5 eller 6 dollar (billigt är bäst, säger dom), mot ställets systerkrog Pastis men där är det fullt så det får bli gamla Les Halles (som uttalas helt utan S, bara så du vet, Mats Olsson!)

På Les Halles är allt gott och väl och jättetrevligt. Ingen Sting-låt förstås, men det var strängt taget inte meningen heller.

Det var så kallad ironi för finsmakare (ungefär som om en cool person tar på sig en t-shirt med ett fånband som Radiohead, om ni förstår).

Där, efter Les Halles, borde kvällen tagit slut.

Istället väljer jag: förnedringen.

Förnedringen, förnedringen. The Horror.

För så här är det med New Yorks klubbliv: det är gjort för kvinnor. Jag rekommenderar varmt vilken svensk blond och halvtjusig tjej som helst att flytta hit. Ni behöver inte betala en enda drink till under resten av era liv.

Men det är inte lika lämpligt att vara man. Inte utan att vara nåt eller känna nån eller, möjligtvis, muta vakterna med 100 dollar.

Man kommer inte in. Helt enkelt. Det är stopp. Hej. Vilket, egentligen, passar mig utmärkt eftersom jag för länge sedan övertrasserat min klubbkvot och numer hellre holkar på barer om jag nödvändigtvis vill göra bort mig offentligt.

Men nu, av oklara skäl, hookar jag upp med Partymonstret som har en del klubbkänningar.

Utanför Pangaea, där modeller sjunger karaoke på måndagar, tittar vakterna inte åt vårt håll. Trots att det är tomt. Vid Serafina: liknande behandling. Men där är det ändå kö.

På Suite 16 kommer vi in på tack vare att Partymonstret känner dörrfolk. Heta kvinnor dansar till heta saker som "Gal you a lead" med T.O.K., "What da hook gon be" med Murphy Lee och Ja Rules "Clap back" och jag känner mig tydligen lite rytmisk och går fram till den enda tjej som överhuvudtaget medger att jag finns till och jag tycker visst att det är en jätterolig idé att citera Baby Bashs singel och frågar henne:

- Suga suga, how you get so fly?

Hon ger mig jeeeez-här-har-vi-en-vitpojk-som-tror-han-är-svart-blicken och så är hon också försvunnen.

Och jag är på väg hem.

I taxin, trött, förnedrad och keff, pustar jag:

- Kan du ratta in Stingkanalen?

- Finns ingen daamned Stingkanal, pal.

Fredrik Virtanen