Träskmannen är en riktig karl

NÖJE

BREAUX BRIDGE

Det pågår fuffens i träsken.

Sabotage mitt bland alligatorerna.

- Nu blir vi uppätna, säger Biffen, skräckslagen.

Marcus de la Houssaye - dels cajun, dels indian, dels kreol - är en riktig karl. Sådana som det inte finns så många av längre.

Han har hud som en gammal damväska. Han fjollar sig icke när han greppar kräftor med näven. Han äger 12-30 hundar som jagar vasstandade vildgrisar och spelar döda på befallning. Han bor i Louisianas träsk, on the bayou, som Creedence sjöng. Han finns på www.delahoussayes.com. Han vet vad varenda träskfågel heter. Han har boots. Han har vildmanshatt. Han har stake.

Någon vill skada Marcus de la Houssaye.

Hans konkurrent.

- Han är inte med mig, han är emot mig, säger de la Houssaye och drar sig i skägget ungefär som Pai Mei, den vita-ögonbrynsmunken, i Tarantinos film "Kill Bill Vol. 2".

Vi har just gått på grund ute i träsken. Aluminiumbåten skaver på en 800-årig cypressrot. Motorn har slocknat. Träskturskonkurrenten i Lake Martin har saboterat båtmotorn, tagit sönder tändningen, plockat bort ett bensinfilter, haft fuffens för sig. Vi står still i ett träsk. Det vattnas i munnen på alligatorerna. Biffen Bjurman är säker: allt är förlorat. Han kliar sig på halsen och flyttar mot mitten av båten. Jag, nära att falla av relingen, piper:

- Blir vi uppätna nu?

- Människor äter alligatorer. Alligatorer äter inte människor, säger de la Houssaye, barskt.

Humhum.

Vet alligatorerna om det?

Jodå. Vildmannen försäkrar oss att det inte är någon fara. Han hoppar i träsket om så behövs.

- Häromdagen var ett franskt filmteam här. De ville filma en alligator, jag hoppade i och drog den i svansen. Den var så gammal att den behövde käpp, men det visste inte fransmännen, hoho.

Han får i gång motorn och hoppar loss båten.

Han tänker inte hämnas på sin konkurrent.

- Den saken tar min far hand om. Alla föräldrar hämnas dem som skadat deras barn.

- Din far?

- Gud.

Marcus de la Houssaye är en riktig karl. Sådana som det inte finns så många av längre.

Det är alligatorernas ben som är själva delikatessen. Smakar som friterad kyckling, alltså ingenting. Men gumbo, gosse, gumbo. Den som uppfann andouillekorven kan väl få Nobelpris?

Angående mat. Ingenstans, ingenstans, äter en man lika fantastiska stekar som på Dan McKlusky"s i Austin, Texas. Och ingenstans finns lika bedårande flickor. De ser ut som Jonna Bergh allihopa.

Bara i Texas, barn, bara i Texas.

Knäcker i Södern

Fredrik Virtanen