Karaoken är djävulens påfund

NÖJE

Karaoke uppfanns i början av 1970-talet av Djävulen. Det fanns inte tillräckligt många sätt för människan att skämma ut sig, ansåg Hin Håle.

Visst, han visste att vi känner oss skamsna när vi snubblar, skrattar åt handikappade, skriker "KUKEN" på fyllan, försöker snacka in oss på nattklubbar med pinsamma lögner och dansar runt midsommarstången, men han var inte nöjd. Det räckte inte.

Gud höll med. Gud förstod att vi måste ha en ventil för att få utlopp för våra värdelöshetskänslor.

Så med Guds goda minne uppfann Djävulen karaoke. Först ut var Japan för japaner har ett enormt behov av att skita ner sig när kostymerna åkt av. Sedan har karaoken blivit hippt i New York, intagit internet (www.karaokeplayer.net) och blivit folkligt som innebandy i Sverige.

I onsdags var det dags för den årliga karaoken här på nöjesredaktionen. Det var mellanstadievibb i flera veckor innan, alla var minsann tvungna att sjunga. Kompistrycket. Vissa hade ångest, andra förträngde. Sedan låstes 29 journalister in i en källare med sprit och sångmaskin. Som i "Big Brother" ungefär.

Stelt i början, blickarna flackade. Så sjukt pinsamt. Mot slutet: alla ville vi sjunga, slagsmål om mikrofonen! Alla var en rockstjärna. Som Bowie sjöng: "We can be heroes, just for one day".

Karaoke är genialt, den ultimata spritfesten. Den interna striden mellan genansen och egot inför allas beskådan, att få skratta åt sina tondöva, fåfänga vänner och att bli skrattad åt. Fantastiskt roligt.

Men dagen efter är skammen bedövande, bedövande säger jag.

Djävulen visste vad han gjorde, den jäveln.

Fredrik Virtanen