Den riktigt sanna kärleken tar år

NÖJE

Jag blir blixtförälskad ett par gånger i veckan. Ibland håller kärleken i sig, ibland dumpas den, ibland utvecklas den till vänskap eller kärlek.

Men sann, sann kärlek tar år.

Förälskelser (som Robyns nya hit ”Be mine”, eller The Decemberists fantastiska indie-mp3:a ”We both go down together”, eller ”Lost” på TV4, eller Kicki Berg på MTV eller den mörka tjejen på Ica) kommer och går.

Kärleken till Eldkvarn består. En ny Eldkvarnskiva är som ett brev från en kär vän.

”Och jag såg dig en kväll i en bar med din nya historia, det var en gammal bekant, och jag hatade allt, ditt skratt och din blonderade gloria. Jag hörde att han lämnat dig för nån som var nåra år yngre. Hur känner du dig nu, hjärtat mitt, är allt lite tyngre.”

Några av Pluras bästa texter finns på ”Atlantis”. Men när man känt honom så länge som jag så är det inte de bästa som är bäst.

Fattar ni? Det är som att jag tycker att Bruce Sping-steens, Van Morrisons och Bob Dylans 80-tal är starkast, att bara Oliver Stones birollsfigurer är verkligt intressanta, att Al Pacino är som bäst i ”Djävulens advokat” och att ”Rex Kramer” (”Do you know what it’s like to fall in the mud and get kicked in the head with an iron boot? Of course you don’t, no one does. It never happens. It’s a dumb question???skip it) är roligast i ”Titta vi flyger”.

Det finns älsklingar som är så sönderälskade att bara det oälskansvärda finns kvar att älska.

Så Eldkvarns nya är inte riktigt min. Alla kan älska ”Atlantis”, det är så enkelt, men kärlek är svårt för mig.

VECKANS

Fredrik Virtanen