Musikpolitiker bryr sig om fel saker

NÖJE

Det enda som kan rädda våra hjärtan när de brister är musiken.

Därför är det farligt när politiker försöker styra vad som är korrekt att älska. Som bryr sig om vilket skivbolag som ger ut musiken. Som bryr sig om ifall det är en försäljningshit eller inte. Som bryr sig om fel saker.

Det enda, enda, enda som är viktigt är om det låter bra. Vinyl, cd eller mp3, stort eller smått, kreddigt eller töntigt – fuck all that.

Det finns en sång och den är fantastisk och den ligger etta på topplistan och jag har den på mp3 och den är så underbart livsbejakande deppig och glad som bara en perfekt poplåt kan vara: ”Be mine” med Robyn.

Andres Lokko på Svenskan är musikpolitiker. Han skrev att Kaiser Chiefs och The Bravery var JC-rock (klädkedjan), såvitt jag förstår eftersom dessa band låg lite för rätt i den kommersiella tiden. Det ansågs suspekt. Tjena proggrörelsen! Hej 70-talet! Välkommen tillbaka till borgerliga Svenska Dagbladet! Nu ska vi baka tårta av linser!

Eller så öppnar du upp spjällen, Andres. För ingen som älskar musik så mycket som du borde stänga öronen på grund av skivbolaget eller omslaget eller kläderna.

Du vill inte missa Kaiser Chiefs astuffa fotbollsläktarrefräng i ”I predict a riot” eller The Braverys The Strokes-burgare ”An honest mistake”. Lika satan i gatans fantastiska låtar som ”Forever lost” med The Magic Numbers eller ”Coca-Cola Veins” med Tough Alliance.

Dock, om de är bättre än den japanske krukmakaren Tori Kudos kompositioner för blockflöjt och oboe låter jag vara osagt.

It’s only JC-rock, but I like it, like it, yes I do.

Fredrik Virtanen