Egentligen älskar jag alltid Lundell

NÖJE

Ibland älskar jag honom, ibland hatar jag honom.

Tror jag.

Egentligen älskar jag honom alltid.

Flera år efter att jag började gråta åt ”Nästan ditt namn” i Per Bjurmans kök, för att jag var så fruktansvärt olyckligt kär i en kvinna som avskydde Ulf Lundell, trodde jag att jag aldrig skulle behöva Lundells skivor igen.

Tyckte inte om honom längre.

Jag var nån annanstans då, lyssnade på nåt annat, kanske hiphop, dancehall eller annan barnmusik. Kanske var jag sorgfri. Kanske hade jag levt för snabbt. Kanske hade Lundell betett sig extra kverulant.

– Men snälla du, du kommer att lyssna på Ulf igen, sa min vän.

Trodde honom inte. Men sparade skivorna.

I somras exploderade min nykärlek till Uffe. Sommarsemester i Sverige med för mycket rom under blad och gren, för stora känslor, undergången var strax till vänster om himmelriket.

Det var förälskat patetiskt, skitigt, vackert och vått på Hornsgatan. Jag var Rimbaud i min egen apokalyps. Västerbron grät till ”Håll mig!?åh ingenting”. Vi med, svaga och sensuella, hav utan hamnar.

I New York satt jag sedan med sentimental hemlängtan och träffades i hjärtat av nya ”Alperna” med ”Sweet Jane”-ackorden och raderna:

”Jag sa: jag finns snart inte längre, människan mannen i mig håller på att försvinna, snart är det bara skalet kvar. Jag behöver en kvinna för att bli till igen, för att bli den jag kan va”.

Jag vet hur fienderna tycker det låter när Uffe sjunger ”kvinna” men fuck it syster, herregud gosse, ingen annan skriver de där enkla grejorna som bränner så ända in i den sargade, sentimentala, självömkande, åldrade pojkmärgen.

I torsdags lyssnade jag på Lundells cd ”Högtryck”, som släpps den 25 maj.

En svensk man är inte tillbaka hemma i Sverige förrän Uffe har sagt välkommen med ännu en ny platta. Jag fattade det.

Att komma hem ska vara en Ulf Lundell-schlager. En hemkomst här i kosmos. Jag är hemma nu.

Håll mej?åh ingenting.

VECKANS…

Fredrik Virtanen