Klart att det är en skam

Slopa folkets omröstning – inför expertjury

NÖJE

KIEV

Plats 19.

Fiasko, fiasko, fisko.

Jag vet inte exakt hur stämningen är där hemma i Sverige just nu.

Men felet ligger just där, på hemmaplan.

Ska Sverige ha en chans i ESC krävs att vi slopar folkröstningen och tar in en expertjury.

Vi brukade äga den här tävlingen.

Nu hamnar vi nästan sist.

Klart att det är skam.

Vi kan inte skylla det här på Martin Stenmarck.

Inte bara.

Stenmarck, hans skivbolag och hans märkligt osvenska företagspartners (ja, han styrs av ett företag betående av reklambyråkillar) har skött hela Martin-kampanjen på ett skrattretande amatörmässässigt sätt.

Men mitt i alltihop handlade det om något annat, enligt Stenmarck själv: han var hemma med sambo och barn i stället för att lansera låten på pr-turné i Europa.

Han tyckte att det var viktigare. Ett sympatiskt, folkhemsgulligt drag mitt i den reklambyråbyråkrati som omgärdar Martin Stenmarck.

Men givetvis en taktisk katastrof. Inte ett enda land numera får poäng utan att kuska runt och lansera sin låt i grannländerna.

Anledningen till den uteblivna, nödvändiga pr-kampanjen var förmodligen att Stenmarckgänget insåg läget: den här låten har aldrig, aldrig en chans att bli en ”riktig” hit utomlands, utanför Eurovision Song Contest-sfären. Så varför slänga ut några hundra tusen kronor på en låt som redan har pekat på dess enda marknad: Sverige? Och jag köper det.

Däremot köper jag inte beteendet här i Kiev. Främst de inledande fadäserna som visade så pinsamt tydligt att Stenmarcks musikbranschokunniga rådgivare inte har en aning om hur det fungerar i Östeuropa.

De hade ingen aning om att man inte repeterar i slitna jeans och t-tröja. De hade ingen aning om hur man hanterar en presskonferens.

De lever enligt en drömvision om att ”last imprerssion last” när tävlingen i själva verket inleds vid absolut första repetitionen.

Det var amatörmässigt och sorgligt att se.

Varför inte SVT lärde dem har jag ingen aning om. SVT-folket har varit med om detta länge och borde lägga sig i betydligt mer. Men de struntade i det. Antagligen insåg även SVT att den här låten var död.

Ändå hamnade den här.

Det borde den förstås aldrig gjort.

Och där har vi det stora problemet:

Svenska folket var med och röstade hit honom. Inte en enda av oss kritiker ville ha Martin Stenmarck till ESC. Inte för att vi ogillade honom eller hans Tom Jones-låt, utan för att vi vet hur Europa låter och dunkar.

Men Stenis tog hem Skellefteå och därpå Globen med god hjälp av en juryn, uppenbarligen bestående av nostalgiker.

Folket ville i första hand ha Nanne – vilket hade inneburit en ännu sämre placering här i natt – men juryn ordnade så att det blev Stenmarck.

Ska vi verkligen ha en chans att placera oss i toppen borde den där maktlösa juryn som slopades efter halva delfinalerna återinföras och fyllas med intresserade musikmänniskor.

Vanliga slö-tv-tittare är inte kompetenta att utse Sveriges bidrag i Eurovisionsfestivalfinalen. De är inte tillräckligt intresserade av musik, har inte koll på trender och röstar vackert och rent med hjärtat.

På så vis kunde Sanne Salomonsens skinnbyxor och andra skräpiga fläskrockakter gå vidare alldeles för långt på bekostnad av sann kvalitet.

Alcazar hade varit en utmärkt och stark representant för Sverige här i Kiev. Och framför allt Bodies Without Organs softisikerade Mylene Farmer-schlagerdisko, som skulle fått hela östblocket att gråta.

Men det gick långt över huvudet på chipstevetittarna på lördagskvällen.

Och vet ni, jag tycker att det är väldigt trevligt.

I Sverige är detta en intern svensk tävling. Vi röstar med hjärtat och med hjärtat bara. Jag tycker att vi ska fortsätta med det. Vi svenskar är oss själva goda nog och ser ändå Martin som den givne vinnaren och att Europa är ute och cyklar.

Så nu när vi sitter här med ett fiasko på halsen är det oss själva vi kan skylla.

Och vi inser det och vi köper det och livet går vidare. Vi tar inte ESC på jätteallvar. I så fall skulle vi låta experter sköta uttagningen.

I stället är det only schlager but we like it.

Men. En god nyhet: att kvala är, rent taktiskt, lysande för Sverige. Jovars, den nationella nesan för schlagerkända Sverige är förstås svår att bära, men fakta talar ett tydligt språk: sju av topp-10-låtarna i går kväll var med i semifinalen.

Att visa upp sig en extra gång är lysande.

Sverige har alltså en toppchans nästa år.

I alla fall om en expertjury får bestämma vilken låt vi skickar.

I övrigt. Tja. Jag vill inte skryta men jösses vad rätt jag tippade.

Och Aten nästa år blir förstås helt underbart.

Fredrik Virtanen