Virtanen: Elektriskt laddat på Dramaten

NÖJE

Efter allra sista inklappningen lade Mikael Persbrandt armen ömt om Maria Bonnevies höft.

Hon log svagt.

Det var en elektriskt laddad kväll.

Dramatens lilla scen vibrerade, publiken tisslade: "hur kommer det att gå?"

Det var två mänskliga hjärtan i en dokusåpa inslaget i skinande finkulturspapper.

Det var märkligt.

Det var privat och teater samtidigt.

Enkelt uttryckt: det kan inte vara så jävla lätt för Maria Bonnevie att kliva upp på scenen men den man hon älskat mindre än ett dygn efter att hon fått reda på att han ska få barn med en annan kvinna.

Det var en kväll då alla lyssnade på vartenda ord med fullständigt gehör och totalt intresse, på jakt efter ytterligare undertexter än dem som August Strindberg redan försett sitt intrikat brutala drama med.

"Fröken Julie" rymmer sylvassa, förnedrande, onda, kärleksfulla, varierade repliker som utan större fantasi kan placeras in i Persbrandts och Bonnevies egna verklighet efter allt de gått igenom av hans återfall, otrohetsaffärer och krogskandaler.

Från Fröken Julies inledande, S/M-liknande uppmaningar till betjänten Jean att kyssa hans sko, lyda, kyssa hennes hand, sitta ner som en hund och leverera några lavetter i hans ansikte.

-Jag äcklas av dig som jag äcklas av råttorna men kan inte heller vara utan dig! skriker Julie/Bonnevie och det är lätt att inbilla sig att hon skriker det till Jean/Persbrandt.

Senare är rollerna ombytta. Och därpå byts makten igen. Det är som kärleken är mest.

Men på scenen märks ingenting.

Maria Bonnevie är iskallt proffsig.

Det är teater. Hon gör sitt jobb, som om världen utanför inte fanns. Det är omöjligt att finna en ytterligare undertext, något hat, någon aversion som är privat.

Men någonting måste hon tänka. Hon måste känna blickarna. Men hon ignorerar dem.

Hon är storartad.

Hon gör en lysande föreställning.

Någon gång, långt fram i tiden, kommer hon att berätta om hur den här kvällen kändes, vad hon tänkte, hur hon stod ut. Kanske använde hon sitt liv för att fylla Fröken Julie med ännu mer svärta, ännu mera manshat, ännu mera sorg.

Eller så svarar hon: "Äh jag är proffs, jag gjorde mitt jobb den kvällen också, the show must go on".

Det blir sällan bra teater när personerna skymmer rollfigurerna, men de lyckades. Till sist fanns bara Jean och Fröken Julie på scenen, inte Persbrandt och Bonnevie. De vann över sina personer.

Kanske är pjäsen, skådespeleriet, en räddning. På scenen är rollerna givna, manuset är skrivet, dramat pågår.

Sedan kom applåderna.

Vid inklappningarna tittade Bonnevie och Persbrandt på varandra. De gav varandra små korta, till synes varma ögonkast, framför allt Bonnevie till Persbrandt vid tre tillfällen. Det kan ha varit skådespeleri igen. Eller så var det sant.

Det sista vi såg var när Persbrandt lade armen om Bonnevies höft och klappade den ömt in-nan de försvann bakom kulisserna.

Det är där det verkliga dramat äger rum.

Två människor som har älskat varandra, som kanske ännu gör det, ska leva vidare sina liv. I verkligheten.

Där kan det vara jävligare än i en pjäs av August Strindberg.

Fredrik Virtanen